C a r p eD i e m-L e vi d a g

Kom ut till Brännö tisdagen den 13 maj (förra veckan) och ramlade in på Pensionat Bagge vid 07.45. Blev välkomnad och Stig Dahlgren, som anordnar denna typ av vistelse för oss alla som har eller har haft cancer.

Kursen går inte ut på att ha semester några dagar och lata sig....Icke sa Nicke! Här skulle vi fokusera på att återfå livsglädje och balans i tillvaron.  Att läka, bearbeta, lära sig släppa taget om det onda, träffa andra i samma situation, känna samhörighet och massor av glädje och skratt likväl som att inför alla kunna släppa sin "redighet" och låta tårar rinna. Kort sagt vi skulle få lära oss att fokusera på det viktiga här i livet, att kunna njuta och leva nu, ha livslust och livsglädje. Tar man vara på detta så höjs faktiskt immunförsvaret och det behövver vi i synnerhet, det behöver alla....

Man skall ju alltid vara lite av KARL-GUNNAR-SKET-REDIG! (Detta är ett mycket fyndigt uttryck från vännen C:s man!). Men visst är det så, man skall alltid fixa det mesta, vara glad o positiv, här vilar inga ledsamheter eller jobbigheter och jag tror att vi tjejer (jaja tanter då, fast riktiga tanter är vi INTE!) lider av detta syndrom lite till mans....
men oftast INTE män/killar. Undrar just vad det kan bero på?!

Solen sken och vädret kändes fantastiskt härligt när vi gick till värdshuset. Efter frukosten (som jag som matvrak uppskattade väldigt mycket!) fick jag presentera mig för gruppen. Stig stållde frågor till mig också under tiden jag pratade och jag berättade precis som jag kände mig.
Att jag tappat gnistan, känner bara oro, ångest och rädsla. Känner att jag håller på att förlora livet och mer och mer ställer in mig på att allt kommer att ta slut. Försöker att vara positiv och hålla "skenet" uppe för vänner, arbetskamrater och anhöriga men innerst inne känner jag bara ett stort mörker. Jag försöker trösta alla andra och hålla dessa andra under armarna och jag bara känner att jag orkar inte mer, jag känner mig som ensam i hela världen (jag vet att jag inte är det!), jag måste få hjälp att hitta en väg ut ur det här i positiv mening. Det var därför jag anmälde mig hit. HJÄLP!

Kändes bra att säga allt det här, kändes som alla i gruppen visste precis hur jag mår, vilket de också bekråftade. De kände igen sig i det jag berättade. Kändes väldigt skönt och tårarna rann lite!

Verkade vara härliga människor och alla berättade lite om sig själva oxå för att jag skulle få en bild av dem oxå!

Så delade vi in oss i två grupper, 4 personer i varje. Vi som var kvar på pensionatet  fick till uppgift att måla i 4 olika fält på ett stort papper, enligt vissa kriterier som Stig gav oss. Det blev en saga. Sen när målandet var klart skulle vi skriva ner hela vår "saga". Därefter gick vi igenom varje Deltagares berättelse, Stig hjälpte oss att analysera det vi gjort och varför det blev just den berättelsen, om ni förstår vad jag menar? Det är ju så att vi i de flesta fall utan att vara medvetna om det, ändå gör/hittar på en berättelse som vi sedan fasktiskt kan applicera på oss själva. Mycket skumt om man tänker efter!

Så där höll vi på mest hela dagen med olika typer av övningar och samtal. Hela gruppen engagerad hela tiden. Vi gjorde avbrott för lunch, mycket god kyckling med UNDERBAR sås och ris på värdshuset, Gourmet-mat! Sen hade vi lite paus och tog en promenad runt och hamnade i affären där vi bunkrade godis, chips, glass, frukt  o andra nödvändigheter! Tittade på hus och jag kände bara att jag skulle vilja bo härute i skärgården någonstans i ett litet hus med liten ateljé o bara njuta av livet, det är så jag skulle vilja ha det, men sen får man ju vara realist! Sen tillbaks till persionatet och utanför på gräsmattan knallade en liten jättegullig igelkott omkring. Han fick namnet Tagge o vi satt ute en liten stund o fikade och sedan fortsatte vi tillsammans med hela gruppen, samtalade, lyssnade och ritade, innan det blev ny promenad till värdshuset och middag. Fiskspett med havskatt och grönsaker, Rösti och sallad och ett glas vitt vin, mums!
Lite mer övningar blev det efter middagen och sen var det fri tid där vi satt och pratade, tog ett glas vin eller två och åt chips och godis....Det kändes som jag helt plötsligt, från ovan, fått 7 (SJU!) otroligt härliga och positiva vänner för livet! Tänk att man kan känna så efter bara en  dag!!!

Sov lite sådär, det var väldigt mycket att smälta så här, min första dag, Onsdagen kom med sedvanlig frukost kl 8 på värdshuset och sedan gick "vår" grupp till "Alpstugan" (låg på en liten höjd) och det var dags för oss att dels göra bildkollage (klippa ut ut tidningar och magasin och klistra upp på ett stort ark) om vad/var vi ville vara, vad vi ville göra om 1 år eller om 5 år (i framtiden med andra ord!). Dels skulle vi få både en healingbehandling och en taktil massagebehandling om vardera en timme.

Det var just den här dagen som mitt liv vände. Jag och vännen E satt och klippte och klistrade för glatta livet, medans vi väntade på vår tur. Hon klippte ut saker som hon tyckte passade mig och jag blev väldigt glad och kände ännu större glädje när jag hittade och klippte ut något som betydde mycket för henne.

Jag fick Healingbehandlingen först och jag måste säga att det här med healing har jag alltid känt en skepsis mot. Det känns som det har varit lite "hokus-pokus", men jag kände att nu när jag har chansen att testa så skall jag banne mig se hur det är. OCH DET VAR.....HELT OTROLIGT! 

Jag skall inte redogöra hela behandlingen här (blir alldeles för mycket att skriva/läsa och sen  dessutom är det svårt att få ner det i ord, det som hände). Kändes som Healingterapeuten C kunde känna av hur dålig självkänsla jag hade, att jag tyckte inte att jag var värd så mycket. Hon frågade mig varför jag kände så, tyckte jag verkligen inte att jag var värd mer? Något märkligt hände.....jag kände en konstig känsla och kände att jag ÄR värd mer och mer och mer....Helt plötsligt började jag gråta, vet inte vad som utlöste det, det bara kom från ingenstans. Det kändes som kroppen rörde sig under hennes händer, fast hon höll händerna stilla, det kände jag, men ändå rörde sig hela kroppen. Mycket märkligt! Går liksom inte att förklara.

Jag har alltid drömt om att skriva, att bli författare, ge ut böcker....jag har påbörjat massor av projekt, drömt om att skriva för barn, men aldrig har jag slutfört något. Jag har alltid sagt till mig själv att det där klarar du inte...vad skall du ha att berätta för folk, som kan vara något? O S V, o s v....och så har det blivit liggande.

Helt plötsligt säger terapeuten C att "Har du aldrig funderat på att skriva?" jodå och sen kom mina önskningar i dagern. "Du kanske skulle skriva något för barn?!" säger hon och jag förstår inte hur kan hon veta? Hur kan hon känna det? Jo visst vill jag skriva barnböcker, jag vill skriva så mycket, så mycket...

Hon sade att jag hade mycket av "kommunikation" i mig och att jag skulle lyssna inåt. Att det blå ljus jag ser lite då och då (och som jag trodde var att jag kände av min livsledsagare) i själva verket är min kommunikationsförmåga. Att hon tyckte att jag skall ta vara på den och göra något av den.

Det allra märkligaste hände när jag låg på rygg med mina händer över mitt ansikte. C lade sina händer ovanpå mina. Rätt som det är kändes det som mitt ansikte delade sig mitt itu och när jag sedan tog djupa andetag och blåste ut, så andades jag ut alla negativa känslor, all ångest, all oro, all rädsla. Så kände jag mig alldeles tom och ansiktet blev helt igen. Jag grät inte men tårarna rann, lyckotårar. Jag kände mig lätt som en fjäder. En helt magisk känsla!

Efteråt kändes det som ingenting i världen kunde bekymra mig mer någonsin. Jag kan ana hur de som upplever frälsning måste känna sig.

Efter lunch denna dag blev det massage för min del och det var himmelrike för en kropp som spänt musklerna länge. Jag tuppade av fullständigt, Tack K för en otroligt skön massage!

På kvällen sedan blev det skålande ute i trädgården i skumpa, Gunnar kom o hälsade på oss och vi hade sedan skaldjursfest! Mycket gott och mycket mat. Hade jättetrevligt med sång och vitsar. Jag och vännen från Vårgårda höll oss kvar längst. Vi satt och pratade till kl 02 på nattakvisten.

Torsdagen efter frukost samlade vi ihop och gick igenom allt vi gjort under de här dagarna. Började kännas lite vemodigt att det snart var slut, men vi har ju bestämt att vi skall alla träffas hos E i Stockholm den 3-4/11. Det ser vi fram mot.

Vilka dagar jag fick förmånen att vara med på! Jag skattar mig lycklig för att jag brydde mig om att söka till detta, att gå med i Stödet (stödförening för lungcancersjuka och anhöriga) och att jag med dessa dagar fått tillbax livsglädje och lust, positivt tänkande och mental styrka. Tack alla ni som var med. Jag har fått vänner för all framtid!

Någonstans finns det alltid en strimma ljus...det gäller bara att ha ögonen öppna och våga se....
Kramelikram