Nu har jag flyttat...
Efter att min älskade lilla dotter poppade in i morse, vilket jag helt hade glömt av hihihi, blev det en härlig överraskning och en bamsekram...frukosten var precis uppäten, men sååå roligt att hon kom.
Satt och pratade en stund och sen tog vi påtåren nere i fikarummet.
Jätteroligt att hon kom, verkligen...dock med fel rad...på hästarna...spelar nämligen på hästar och äldsta sonen stod på tur att plocka ut rader...HUR SVÅRT KAN DET VARA???Be mig svara på den frågan när det blir min tur säger jag!!! Säkerligen dösvårt kommer jag att svara då =)
Nä, det blev inga miljoner nu heller, lika gott det förresten, hade varit svårt att placerat alla, eller hur??
Älskade dotera min drog iväg till jobbet vid 11 och jag började packa mina saker, jag skulle ha med mig. Jösses att man kan bli så slut av att packa 1 Laptopväska, en vanlig väska och lite annat smått och gott...suck
Min Prins kom lite tidigare än jag räknade med, det var inte meningen att han skulle hitta mig i detta utslagna tillstånd, liggandes flåsandes på sängen, men så blev det i allafall och lite förmaningar...hmmhmmm...
Han hjälpte till med det sista och hjälpte sedan härligt häftiga sköterskan Patrik med lite handräckning när det gällde plåstringen vid den subkutana nålen (hörde ni, vad jag kunde =)!!). Nu var allt klart med morfinpumpen...Nu rackarns...
Sen var jag baske mig slut. Taxichaffisen kom på bestämd tid och lite tid kom för fotografering av alla underbara sköterskor som jobbade idag. Har jag tur tar Prinsen med sig sladden imorgon till mitt eminenta castle i morgon, så då får nu se dem på bild. De är stiliga skall jag säga...Kommer som sagt!
Numera bor jag på Änggården i Lillhagsparken. Det här man pratar om hospice...det stämmer inte, inte om man går på snacket som infann sig tidigare på 1900-talet...Nooop, inte detta stället i alla fall. Inget väntrum här inte. Här inne råder peace and quiet, om man säger så...I alla fall lugn och frid.
Mina eminenta kusiner från Malmö dök oxå upp. Jättekul, var ju ett bra tag sedan och vi fick oss en mycket trevlig fika tillsammans. Pratade också om lite hyss vi och våra barn haft för sig, vilket fyllde bra samtalstid, om man säger så. Jag har ju tre telningar så det blev en del om dem, om man säger så. När de lämnat oss hade vi en jättekul syssla framför oss...vi fick nämligen möblera om rummet...Gissa om jag tycker sånt e kul och gissa om somliga tycker sånt är mindre kul?
Vi fick i alla fall möblera rummet som vi ville, och det ville vi ju, så nu ser det riktigt trivsamt ut, men det gjorde det faktiskt tidigare oxå. Kommer oxå att komma bild, samma kabel efterlyses, Prinsen!!!
Fick middag inne på rummet med vin till om man ville (om man ville?). Sen kom urladdningen, Nja i och för sig kom urladdningen lite innan innan om man säger så. Inte vill man väl flytta hemifrån? Jag storlipade, saknade mitt hem, saknade Avd.54 på JK. Det var skitjobbigt! Helt sanslöst faktiskt. Trodde jag aldrig! Inte så, det här med personalen på 54:an, men allting blev bara för mycket!
Vi satt i soffan på rummet och tårarna bara rann. Ja och så där höll det på en stund. Lugnade till slut ner oss och enades om att det här var nog ett bra val i alla fall. Det är ju så mycket jag inte klarar av nu så det blir nog bättre.
I kväll har jag efter att min älskade, älskade prins åkt hem haft ett väldigt givande samtal med en av sköterskorna här oxå över ett glas vin , ost och kex (jag, inte hon!). Mycket vindrickning, men det är säkerligen bara nyttigt, eller hur?
Tack till underbara vännen Anne som visat vägen till mig och som, utan att hymla, ger en bild av hur det är att vara sjuk. Det är ju faktiskt så att det inte bara är gråt och tandagnissel, utan att det kan var mycket som faktiskt är roligt också. Man kan ha roligt oxå. Nu är klockan väldigt mycket och nu skall Carina hoppa ner i sängen och slagga med sju kvartar i minuten...Må så gott och jag älskar er alla där ute...Speciellt mina tre underbara barn och min innerligt älskade Prins, Ni är suveräna!
Jag vill tacka livet...som gett mig så mycket...
-Hej, hej, hej hej.....o s v...
Nåja åter till det först skrivna. Jag sitter på första parkett inne på salen, lyfter på huvudet och hälsar på besöket...Döm om min förvåning när besöket inte gör likadant, andra människan likadant. Man hälsar inte!!!
Detta är ju bara så hemskt!
Alltså vad kostar det? Att hälsa? möjligtvis en liten knyck på nacken och ett hej!
Tack och lov...nästa besök till annan inneliggande, hälsade och pratade i alla fall...Det finns hopp för mänskligheten!
Igårkväll fanns det hopp för alla i hela vårdstyrkan på avdelningen. De är ju bara så härliga! De hade fixat iordning den lilla läkarexpreditionen för att jag och min älskade Prins skulle få ha den för oss själva den lilla stunden det tar att äta räksmörgåsen...plus lite vin (för mig, naturligtvis, för raringen skulle köra naturligtvis!) Lite orättvist för honom för han fick nöja sig med vatten =)!
Det är så viktigt, just det här att kunna få känna lite vardagskärlek mitt i allt allvar, som det ändå är. Vi känner oss ändå lyckligt lottade mitt i allt, som, ändå finns runt oss. Lyckligt lottade och det känns ändå som man skäms lite. Jag vet att man inte skall göra det, men så känns det i alla fall...
Det finns människor som går omkring i en hel livstid och aldrig får känna ens något i närheten av det vi känner... Nu hoppas jag att jag inte bankar mig för bröstet och gör mig lycklig på någon annan människas bekostnad, det är absolut inte meningen!
Att kunna få känna att livet finns och existerar runt oss, även om man hade hoppats att det skulle givit oss många, många år ännu.. Det finns människor som fortarande rusar omkring i sitt ekorrhjul, jagar omkring efter statusprylar, upplevelser, resor, fina hus, m m, m m, och som säkert är lyckliga i det eller finner lycka i det. Men det finns människor, som finner lycka i betydligt enklare saker än det det...Att få ha livet i behåll, att kunna få älska hela livet och må så gott i det.
Nåja, att råka in i sjukdom och känna att livet sparkas undan. Det är fruktansvärt.
Att det högsta man vill ha i livet är livet, kärlek och att bara leva för att må gott gör ont, när man inte får ha det...Det gör ont att veta att, även om man inte skall tappa hoppet, inte får tappa hoppet, så på något sätt när man släppt alla livlinor, känner man ändå att det känns lite tappat på något vis ändå på något vis.
Det skall liksom inte kännas så, men gör så ändå. Livet förväntas gå i 150 km/tim i alla fall.. Vi skall bara hänga med på nåt sätt.. Nu känns det som det är ännu förväntat nu.
Att för drygt 2 ½ är sedan känna att livet tog en annan vändning, jag försökte träna, (friskis och svettis!) det enda som kändes var att livet blev tyngre, svårare att andas. Jag skyllde på mina mina katter och min astma...Just då som livet skulle bli lättare...Jag tränade ju, hade ju sålt bilen, gick och cyklade överallt, kände mig som stans hurtbulle, skulle ha varit det =) Jag lät som X2000 utan X2000 om ni förstår vad jag menar?? Till slut tyckte min husläkare (han som jag förmodligen har att att tacka för att jag fortfarande lever!) att vi skulle göra en ordentlig utredning och det gjorde han (med sina läkarkompisar). Resultatet visade på skrämmande tumörstorlek i vänster lunga plus spridning till lymfsystemet på vänster sida. Resten kan vi lämna därhän, jobbig spridning i hela kroppen, finns nu i hela, ingenting hjälper längre och nu skall vi bara inrikta oss på att LEVA och det tänker jag förbaske mig göra så mycket jag bara orkar och kan, så det så!!!! därefter bara tråkig och bråkig läsning, åtminstone för dig och mig. Nu skall vi gå gå och lägga oss bara så mycket vi kan och imorgon skall kommer en ny dag med flytt ...åtmistone för mig, för nu skall jag mycket närmare hem, så det så...nästa avsnitt skrivs nästan hemifrån så det så! Nu blir det det god natt och har tur kommer mina mina kusiner från Malmoe!!! Det där vinet var gott...måste köpas fler´gånger!!! NattiNatti fast vete sjutton om de får smaka!!! Jag vill tacka livet som gett mig så mycket.......
Lördagskvällen blev ...så perfekt!
Varför skall man alltid sträva efter att ha det så perfekt som bara möjligt, men det gör man ju bara. Så är det! Vi hade i alla fall det görmysigt. Fönsterbrädan av marmor var perfekt som kylbräda. Fick lite kul kommentarer på inlägget och det var roligt att så många hittat hit i alla fall. Livet skall njutas så långt det bara kan så det så!
Vi skrattade gott där vi satt och sade att nu skulle folk allt se oss...
Pyss och kram på er alla, pyss pyss
Lördag = Fest
Idag är det lördag igen, veckorna går och det känns lite underligt att det går så fort. Idag blev jag väckt av Sköterskan Tine, som väldigt försiktigt undrade om jag ville ha frukost, klockan var 9....Jösses, så mycket....Ja då har man väl bott in sig då. Hotell JK 54,,,,Klart man vill ha frukost, är klockan verkligen så mycket som nästan 9??
Hoppade ut (nåja, liten överdrift kanske) på toa och körde en snabbtoalett och slängde på lite raggardusch och kläder, min älskade Prins kommer ju sen med nya kläder (sexiga såna, ni vet, såna där jogging...grå...med Gällivarehäng, som följer figuren som jaaa.....ni vet....;o).......ni vet!....
I princip när frukosten var uppäten kom Lisa och frågade om hon skulle ställa undan min lunch till lite senare...lite tätt inpå frukosten kan man ju tycka! Frukost kl 09.15 och sen lunch kl. 11. Liiiiite tätt!
Ja tack, det är nog inte helt tokigt att ställa undan kycklingen...
Ringt till älskade Prinsen har jag hunnit med mellan macka 1 och 2, lämnade liten klädbeställning. De sedvanliga kläderna, underkläderna, parfymen, m m, m m...
Jo och lagom till Yoghurten var vi framme vid specialen för kvällen...Svarta långklänningen, nätstrumporna och de fina gråa Esprit-pumpsen till supén i kväll (Jo i kväll skall vi supera på läcker skaldjursbakelse med ett mycket gott och dyrt Alsace-vin till). Då måste man ju vara klädd inför detta läckra event.
Själv skulle han ta sin läckra smoking...Han är ju sååå fin i den.
Skulle han packa ner den svarta lilla negligén också??? Men Självklart!
Alla som sett hur anskrämligt mager jag är nuförtiden förstår att det här är lite skämt, men men.....Men det här med skaldjursbakelse och ett gott vin är i alla fall sant!
Självklart hjälper personalen till att bädda ihop 2 sjukhussängar till en dubbel ;o)), Jag lovar, det är första klass, underbar personal och otroligt service-minded! Absolut inget skämt bakom det här, jag lovar...
Frukosten är uppäten, att mat kan smaka så infernaliskt gott, det är himmelriket nu för tiden när man kan äta och njuta av det man stoppar i sig. Jag har sagt det så många gånger tidigare, men det är faktiskt så att man ska njuta av allt man stoppar i sig. Det är inte alls självklart att man får göra det rätt som det är. Att man blir lite rund, spelar inte så stor roll, det kan vara bra att ha lite rondör oxå den dag vågen helt plötsligt vänder rakt ner och står på 48 kg.
Undrar hur jag sett ut om jag inte vägt 30 kg mer för 2½ år sen, jag undrar jag! Jag hade nog inte varit fullt så vacker i negligén, hahaha!
Nu har min älskling kommit, äntligen och vi har packat upp. Han sitter just nu och läser tidningen och jag skriver på min lilla låda. Är faktiskt ganska kul när man kommit igång. Jag tror jag skall gå in till mina härliga sköterskor och be att de lägger om min lilla subkutana nål i magen så att den är riktigt fin till kvällen (Ska man bli fin får man allt lida lite pin oxkså och då ingår ju även det här.) Man kan ju inte måla den så det blir ju att sätta den på annat ställe och lägga på lite nytt plastförband.
Hahaha, tänk vad man kan ändra det här med "normalt" nu för tiden. Ser mycket fram mot kvällen, skall bli helmysigt på sal 2, med levande ljus, längtar ju för Alsace-vinet ligger på kylning på fönsterbrädet av marmor. Blir nog helt perferkt kväll!
Må så jättegott och var rädda om varandra därute. Njut av livet ni med för visst är det härligt ändå!!! Puss min älskade Prins, Jag älskar dig!
Sköna Söndag ....
Livet är helt fantastiskt i alla fall. I går kväll fick min älskade Prins sova över hos mig på sjukhuset. Han hade med sig Räkmacka, öl och vitt vin. Fick en helmysig kväll och sedan bäddade vi dubbelsäng. Denna personal!!! Fantastisk!
Vi somnade hand i hand, efter en massa puss och kram, med varsin Ipod-plupp i örat!
Livet i morse var härligt tills vi vaknade ordentligt. Jag hade ont, väldigt, väldigt ONT. Nåja, om man skall vara positiv så tog det onda lite slut fram mot 11, är man lite mindre positiv har det onda suttit i , mer eller mindre hela dagen. Det är bara att välja hur man vill ha det, eller hur?...
Min Prins åkte hem strax före 11, efter att jag försäkrat många gånger att det var OK. Såg ju att han så väl behövde detta. Det är så kämpigt att stå bredvid och se när någon har ont. Har man dessutom så ont som jag hade i morse så....gjorde det ännu mer ont hos mig att se hur han led...
Men jag fick besök. Vännen Annika dök upp med lite vin, Åja vi drack det inte idag! Sparas till annat tillfälle. Kan vara gott! Fikade i alla fall och käkade Twist, som lilla mamma dök upp med igår, och så pratade vi massor.
Telefonen ringde oxå många gånger. Så jätteroligt att ha så många vänner som hör av sig. Underbart! Ni är så go'a!
Så dök lilla lillasyster Mia upp. Också hon lastad med lite prylar. Hon hade köpt mysbyxor och fräcka toppar till mig.
Tack snälla gulliga du. Man känner sig inte riktigt som ett modelejon i landstingets alldeles för stora byxor och skjortor. Men nu, alltså, ni skulle bara se.....Jag är redo för en tur på cat-walken...wow, sicken panter-tant jag är!!! Nej skämt åsido, mysbyxorna var INTE leopardmönstrade, ej heller topparna.
Ikväll har jag haft bloggkväll och ätit lite godis varvat med piller i alla möjliga och omöjliga former och en stor laddning morfin. Vinet sparar jag till en annan kväll hihihi......
Goodinajti and sleep welli, luv U
Det bästa man har är sin hälsa
När man tycker man mår så bra så blir det ju alltid någonting som går snett, visst är det så? Detta sagt utan någon större beklagan...
Vaknade i måndags morse med 162 i vilopuls, nästan 40 i feber...men mådde inte så dåligt för det. Genast satte läkaren in lite penicillin, det vart lite fart under galoscherna om man säger så.Jag skulle flyttas till "min" avdelning. Äntligen kom det fram som jag vetat hela tiden men som ingen ville lyssna på. Avdelning 54 ÄR min avdelning!!!!
Yipeee nu slapp jag ju tanterna oxå!
Vi sade hejdå till varann, 52:ans personal och lilla jag, sen fick jag åka säng två våningar upp i huset...ja det kanske heter hiss nu för tiden kanske
Avdelning 54 here I come !
All personal på JK är mycket trevlig och fin på alla sätt, MEN personalen på avdelning 54 är outstanding, helt underbar!
Många glada återseenden blev det och mycket kramar, vi hade ju inte träffats sen i somras. Sen hade det ju varit roligare att återses i andra former än vad det blev, men men...Man får göra det bästa av det man har, inte sant?
Alla nya som kom på sina skift kom med kramar. Roligt!
Tisdag morgon var jag feberfri...Skumt...men penicillinet kanske kan ha börjat göra verkan alla redan. Det man skall försöka råda bot på är smärtan...Så fort allt sånt funkar kan jag få åka hem. Och jag längtar hem, verkligen, förlåt alla 54:are, men det är något annat att sova bredvid sin Prins varje natt.
Onsdagen bjöd på lite överraskningar fram på eftermiddagen. Jag skulle iväg och göra en
magnetröntgen på hjärnan. (Jag lovar, det fanns i alla fall något där när de letade efter den förra måndagen!)
Nåja en ny skulle göras, inget trevligt om man, som jag, inte tycker om att ligga fastspänd i en cylinder, dessutom nu då, dubbelt otur...skulle ha med kontrastvätska, som skulle in i en nål SOM INTE FANNS!!!! Men min älskade Prins släppte allt på sitt jobb och kom ilande som ett jehu för att, som vanligt trösta och lugna. Vad skulle jag gjort om han inte funnits? Åh vad jag älskar honom!
Smått panik, men Anders från Narkosen lyckades fixa det, men det var som sagt inte speciellt trevligt att vara fastspänd i närmare 45 minuter. Var helt slut när allt var klart.
Är det någon som sagt att det är lugnt och skönt på sjukhus? Vilket då? Inte här i alla fall. I morse vaknade jag vid 8, insåg att jag hade ont som en tok och kände att lite frukost skulle sitta som en smäck...ringde på klockan och in kommer en söt liten sköterska. Beställde min frulle och det tog 2 röda så var hon tillbaks med allt.
Sitter och äter och in kommer en vaktmästare med en rullstol och säger att han skall hämta mig för jag skall till ögonläkaren kl 08.45. Jag tittar upp på klockan. Den är 08.10, stammar fram ett snälla...Kan jag inte få äta upp min frukost snabbt. Jodå de hade gjort lite fel, varit lite för snabba, visst kommer han tillbaka lite senare!!!
Snabba ryck och minimalt med information, det är precis min melodi!!
Det besöket gick bra och snabbt. Var tillbax i god tid före lunch. Perrrfekt!
Köttbullar, Potatismos och gräddsås och lingondricka!
Sen kom en tjej från smärtenheten med min pump. Yipeee! pumpen är hett efterlängtad.
Nu skall vi ha kul en stund. Tack för titten och må så gott!
Nya friska tag...
Låter lite knäppt men mycket i livet handlar ju om det här. Just nu känner jag ett enormt påkallat behov av att gå upp och släcka ljuset i fönstret. Det bor två GAMLA tanter i samma rum som jag och de lägger sig för natten halv-8 varje kväll.
Det känns som jag stör hela tiden men jag är tyst jämfört med när någon av dem sätter på tv:n. Då jäklar hör nog hela avdelningen vad de tittar på. Det är ingen som frågar mig OM jag vill se eller snarare om jag vill höra, nej då.....
Fast jag bryr mig inte så mycket, de kanske hör dåligt, men jag kände mig allt lite påhoppad när jag fick höra följande kommentar i går kväll "- Kan någon släcka lampan i fönstret nån gång, man kan ju inte sova när den är tänd hela natten". Till saken hör att denna kommentar kom strax efter halv-tio. Eftersom jag är den som ligger närmast fönstret tog jag åt mig...
Nåja, nu är klockan snart nio och kritiska tidpunkten infinner sig, så nu skall jag sluta knappa på tangenterna för idag. Tack för att ni tittat in. Love U all
Tankar från insidan av sjukhuset
Fredag strålar över oss och här ligger jag. Ångesten breder ut en stor grå filt över tillvaron. Har inte känt sådan ångest tidigare. Vad skall det bli av mig? Morfinet har gjort mig skelögd så till den milda grad att jag ser dubbelt. Jag ser inte klok ut och jag känner inte igen mig i spegeln.
Hade samtal med läkaren i tisdags. Inte så upplyftande precis. Tumörerna har fortsatt växa trots Tarceva och med tanke på hur dåligt jag har mått av den medicinen finns det inte längre någon försvarbar anledning att fortsätta äta den. Sista halmstrået har precis gått av.
Vad gör man? Hur skall man känna? På ett sätt är det precis som avgrunden bara öppnar sig och man störtar rakt ner och i nästa tanke måste det ju finnas något mer man kan göra.
Ute skiner solen idag och det är vackert. Jag har mina tre fantastiskt underbara barn som jag är så stolt över och som jag älskar så mycket. Jag har min underbare Prins som jag älskar så innerligt. Självklart måste jag kämpa mot, självklart ger jag inte upp. Man måste ju ha en positiv syn på allt ändå. Jag hoppas så på ett mirakel, att jag helt plötsligt skall vara frisk. Oförklarligt!
Smärtan är obeskrivlig och det är ju detta som vi måste komma tillrätta med, innan jag får komma hem igen. Vet inte vilka mediciner som står till buds, men det finns...
Idag, lördag, har jag faktiskt sovit nästan hela dagen. Ringde goaste väninnan Elisabeth och bad att de inte skulle komma på besök, som vi bestämt. Jag var så trött och slut...Förlåt att jag inte orkar...
Vi ses nästa gång i stället...
Tack till alla er snälla, fantastiskt go'a vänner, familjemedlemmar och mina underbara kids, som ringer och skickar gulliga SMS. Ni är fantastiska, ni skall veta att det gör så gott i mitt hjärta, det lyser upp varje hörn och värmer....
Puss i pannan!
