Jag vill tacka livet...som gett mig så mycket...

Något som kan få mig att gråta är när människor inte ser varandra...Ni vet så där...när människor kan gå precis rakt förbi varann och ändå inte se varann.Jag har upptäckt under mina veckor under denna sjukhusvistelse att om man inte visar problemet om varför för folk finns på sjukhus så finns de inte. Precis just nu kom ett sådant par in på besök på avdelningen/salen där jag ligger, tillsammans med två andra kvinnor. Alla som vet vem jag är och var jag finns vet ju exakt vem besöket riktat sig till...Därför vill jag börja med att säga att jag hoppas att jag pratade lågt, att jag inte var riktigt tydlig och nu kommer mitt besök, som hörs ända ner i entrén. Det hörs ända hit....

-Hej, hej, hej hej.....o s v...

Nåja åter till det först skrivna. Jag sitter på första parkett inne på salen, lyfter på huvudet och hälsar på besöket...Döm om min förvåning när besöket inte gör likadant, andra människan likadant. Man hälsar inte!!!
Detta är ju bara så hemskt!

Alltså vad kostar det? Att hälsa? möjligtvis en liten knyck på nacken och ett hej!
Tack och lov...nästa besök till annan inneliggande, hälsade och pratade i alla fall...Det finns hopp för mänskligheten!

Igårkväll fanns det hopp för alla i hela vårdstyrkan på avdelningen. De är ju bara så härliga! De hade fixat iordning den lilla läkarexpreditionen för att jag och min älskade Prins skulle få ha den för oss själva den lilla stunden det tar att äta räksmörgåsen...plus lite vin (för mig, naturligtvis, för raringen skulle köra naturligtvis!) Lite orättvist för honom för han fick nöja sig med vatten =)!

Det är så viktigt, just det här att kunna få känna lite vardagskärlek mitt i allt allvar, som det ändå är. Vi känner oss ändå lyckligt lottade mitt i allt, som, ändå finns runt oss. Lyckligt lottade och det känns ändå som man skäms lite. Jag vet att man inte skall göra det, men så känns det i alla fall...

Det finns människor som går omkring i en hel livstid och aldrig får känna ens något i närheten av det vi känner... Nu hoppas jag att jag inte bankar mig för bröstet och gör mig lycklig på någon annan människas bekostnad, det är absolut inte meningen!

Att kunna få känna att livet finns och existerar runt oss, även om man hade hoppats att det skulle givit oss många, många år ännu.. Det finns människor som fortarande rusar omkring i sitt ekorrhjul, jagar omkring efter statusprylar, upplevelser, resor, fina hus, m m, m m, och som säkert är lyckliga i det eller finner lycka i det. Men det finns människor, som finner lycka i betydligt enklare saker än det det...Att få ha livet i behåll, att kunna få älska hela livet och må så gott i det.

Nåja, att råka in i sjukdom och känna att livet sparkas undan. Det är fruktansvärt. 
Att det högsta man vill ha i livet är livet, kärlek och att bara leva för att må gott gör ont, när man inte får ha det...Det gör ont att veta att, även om man inte skall tappa hoppet, inte får tappa hoppet, så på något sätt när man släppt alla livlinor, känner man ändå att det känns lite tappat på något vis ändå på något vis.

Det skall liksom inte kännas så, men gör så ändå. Livet förväntas gå i 150 km/tim i alla fall.. Vi skall bara hänga med på nåt sätt.. Nu känns det som det är ännu förväntat nu.

Att för drygt 2 ½ är sedan känna att livet tog en annan vändning, jag försökte träna, (friskis och svettis!) det enda som kändes var att livet blev tyngre, svårare att andas. Jag skyllde på mina mina katter och min astma...Just då som livet skulle bli lättare...Jag tränade ju, hade ju sålt bilen, gick och cyklade överallt, kände mig som stans hurtbulle, skulle ha varit det =) Jag lät som X2000 utan X2000 om ni förstår vad jag menar?? Till slut tyckte min husläkare (han som jag förmodligen har att att tacka för att jag fortfarande lever!) att vi skulle göra en ordentlig utredning och det gjorde han (med sina läkarkompisar). Resultatet visade på skrämmande tumörstorlek i vänster lunga plus spridning till lymfsystemet på vänster sida. Resten kan vi lämna därhän, jobbig spridning i hela kroppen, finns nu i hela, ingenting hjälper längre och nu skall vi bara inrikta oss på att LEVA och det tänker jag förbaske mig göra så mycket jag bara orkar och kan, så det så!!!!  därefter bara tråkig och bråkig läsning, åtminstone för dig och mig. Nu skall vi gå gå och lägga oss bara så mycket vi kan och  imorgon skall kommer en ny dag med flytt ...åtmistone för mig, för nu skall jag mycket närmare hem, så det så...nästa avsnitt skrivs nästan hemifrån så det så! Nu blir det det god natt och har tur kommer mina mina kusiner från Malmoe!!! Det där vinet var gott...måste köpas fler´gånger!!! NattiNatti fast vete sjutton om de får smaka!!! Jag vill tacka livet som gett mig så mycket.......





Kommentarer
Postat av: Annika

Hejsan vännen det gör gott att se att ni njuter av varandra du och Tommy och att ni tar tillvara på tillvaron. Vi tänker på er .

Kramar från Axelssons i Konungsund

2009-01-25 @ 13:30:06
Postat av: Anne

Hej igen,

Skönt att du får komma till det stället som säket är supermysigt och bra på alla sätt.

...dessutom närmare hem!



Har faktiskt ärligt talat inte orkat åka till JK.....det påminner mig för mycket om alla resor vi hade dit med Madde, men skam den som ger sig.



Får man komma och hälsa på dit du snart ska åka?

Ska försöka satsa på det istället.

Hoppas du vet att du bor i mina tankar ändå, men jag vet också att man behöver få besök emellanåt så jag ska ta mig kragen!



Puss o kram från Anne.



2009-01-25 @ 20:08:55
URL: http://levaidag.blogg.se/
Postat av: Vida

Hittade hit från Leva idag och då måste man ju hälsa. För jag vill inte vara den där människan som inte säger hej när man möts även om det så är bara via en blogg. All den livsglädje och tacksamhet du visar i ditt inlägg är verkligen en gåva. Tänk om fler insåg det.. att livet faktiskt till stor del är till för att njutas och att det är de små sakerns som räknas och inte de stora.



/Liv

2009-01-25 @ 21:01:08
URL: http://adventure-life-vida.blogspot.com
Postat av: Amanda

Hej Carina..



Hittade din blogg via Annes som hade länkat din sida. Jag vet inte vad jag ska skriva, tårarna bara rinner ner för kinderna på mig. Gör såå ont i mig o läsa att du är sjuk, önskar jag kunde trolla o göra dig frisk med ett trollslag. Men tyvärr är sanningen inte så. Jag hoppas du njuter o tar till vara på var dag. Var dag är en gåva, slut på ord nu har jag. Må så väl o ta hand om dig så gott det bara går. Många styrke o kämpar kramar från Amanda

2009-01-25 @ 22:06:03
URL: http://jessicaaamandaa.blogg.se/
Postat av: Amanda

Hej Carina..



Hittade dig via Anne´s blogg som hade länkat din sida. Vet inte vad jag ska skriva, tårarna bara rinner ner för mina kinder. Tycker det är sååå fruktansvärt att även du blivit ett offer för den jä*la idioten som Madde o säkert många andra också kallar den. Önskar jag kunde göra något, önskar jag kunde trolla med ett trollspö och vips var du frisk o kry igen, men tyvärr är sanningen en annan.

Hoppas verkligen att du tar vara på var dag o njuter fullt ut så gott du kan trots sjukdomen. Mina tankar finns hos hela tiden. Önskar jag kunde göra något mer än o bara skriva dessa små rader med text, men tyvärr inte. Må så gott du bara kan nu Carina. Många styrke o kämpar kramar från Amanda

2009-01-25 @ 22:29:32
URL: http://jessicaaamandaa.blogg.se/
Postat av: "Nicka" Monica

Hej Vännen !!

Så kommer Jag också från Anne's sida, men har besökt Dig tidigare...Blev själv riktigt sjuk och fått en massa mediciner...Oj, exakt som Dina !! Har Jag otur så har Du och Jag samma sjukdom. Men NEEJ !!! Det får inte vara sant. Usch, när Jag läste inne hos Anne, Mina tårar kommer i floder för Dig, lilla Vännen och Livet är så orättvist många ggr. Jag har satt in lite som piggar upp i Min blogg.. gå gärna in och läs...står inte om så mycket sjukdomar men det finns. Allra helst Om Mitt senaste Liv !! Jag har ochså tre vuxna barn. Min syster och mamma försvann i unga år i den jävla sjukdomem. Carina Om Du Orkar och vill kan Jag hjälpa Dig, väldigt mycket..Ta mot det Du blir erbjuden. Jag gillar Dig sen första gången Vi eller Jag skrev till Dig !!u kan skicka privat mail Om Du vill...Du skulle höra Mitt bröst nu, det låter nå otroligt Om det..piper, brummar, hunden tar avstånd från Mig. Och det gör Mig verkligen ledsen. Barnbarnet på 3 år, han sa till Mig: Mormor, vad är det som låter i Dig. Var till Läkarn i torsdags, han såg på Mig som Jag inte var riktigt riktig ? Hm? Det är ju hans val, men han var bestämd att Jag skulle höra av Mig på några dagar. Näsr Jag kom hem, måste vila en stund, fick ingen luft !! Sen kollade Jag datorn och där stod exakt sjukdomen som ev. Jag kan ha, och ligger nära !! Jag har ingen feber, utan Jag har hemsk huvudvärk. Hade INGEN som helst aning, när Jag skrev till Dig första ggn. Jag tycker så jäkla synd Om Dig !

Du vet Madde-tänket..Min syster hade och var mycket lika Madde under sina sjudomar, trots allt.

Min syster blev 36 år, hon gav upp, när hennes avskyvärda "karl" psykade henne till döds !! Berättar när Du vill. Men Jag kan mycket Om den jävla idioten !! Nu Vännen..så ska Du ta det lugnt, gör endast det Du orkar. Försök att komma ut en stund och se annat än sängen. Ta en dag i taget..Oj, Jag önskar att Jag kunde vara hos Dig.

-Ja..när Jag läste Din blogg,Usch,där gick det många tårar som trillades ner....Jag är ju själv sjuk, har inte ens orkar med datorn..Men alla mediciner..Usch, hade svår lunginflammation, hostat sönder revben, allergi och svår astma ! Så nu gäller att ta på tider ex: 5st,kortison...sen Mollipekt, Pulmicort,Bricanyl, Prednisolon, Poxyfrem, vet inte Om det är något mer ??

Värst av allt var Läkaren: Han var liksom oförstående, Vi känner varandra bra ! Men Neej..



Nu Vännen ska Jag krypa under täcket, Du ligger nog och snarkar redan.. haha!! Här är Mina adresser och Min mailadress, Jag kan mycket väl ringa Dig till sjukhuset Om Du vill. Massor av omtänksamma Kramar.

Jag gillar Dig som människa. Försök med en isbit på riktigt..det kan iaf. inte vara farligt !

Sköt Om Dig NU och Carina, mina tårar har slutat trilla..Har så svårt att sluta, blir en bok..puss

2009-01-25 @ 23:27:53
URL: http://nicka.bloggspace.se
Postat av: Synne

Hej Carina.

Har suttit och läst på din blogg och jag förundras över hur sjukdom kan förändra en människas liv. Det gör att man plötslig ser det viktiga i livet.Inte prylar och pengar utan det som är så mycket viktigare .Kärleken till livet. Jag drog i handbromsen för snart tre år sen då jag stod på ruinens brant.Jag höll på att supa ihjäl mig,gjorde självmordsförsök för att jag inte orkade med det tragiska liv som jag hade. Men efter det försöket insåg jag att om jag fick lite hjälp på traven så var det livet jag ville ha.Bara att få ställa sig upp och tala om att jag är alkoholist och behöver hjälp gjorde att många stenar föll från mina axlar.Jag ser nu mer det som är betydelsefullt i livet och försöker att inte gräva ner mig i allt elände som händer runt en i vardagslivet. Så Carina njut av varje dag som om det vore den sista.Det skulle jag gjort.Kram Synnöve

2009-02-07 @ 08:54:50
URL: http://synne.bloggagratis.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0