Dagar... veckor.... månader.....
Idag är det 90 dagar, imorgon 13 veckor och på lördag är det 3 månader sen du lämnade detta livet och mig i stor saknad. Tomheten efter dig Carina går inte att beskriva. Du fyllde mitt och vårat liv med så mycket glädje och kärlek
men nu finns bara minnena kvar. Vad jag än gör idag så tänker jag på dig, vad du skulle ha gjort eller tyckt och då kommer trycket över bröstet igen och man förstår ingenting.
Jag har i alla fall varit på Rörö två gånger och fikat på den fina stenstranden, nu senast tillsammans med Mia och Viktor.
En underbart solig och fin dag.
Har även varit ute och seglat ensam men du är med mig i vindarna och i havets vågor som smeker vår Amorina.
3 månader Carina, 3 månader.
Vet inte hur bara att jag måste orka. Livet går vidare.
Älskade Carina, du lever i mitt bröst i mitt hjärta.
Din Tommy
Carina har kommit till ro
Fredagen den 29 maj fick jag hämta hem urnan med min
älskade Carinas kvarlevor.
Den natten fick hon vara hemma en sista gång.
Lördagen den 30 maj bilade jag och Carinas fina barn till Burö
där Svenska SjöRäddnings Sällskapets räddningskryssare, Märta Collin,
hämtade oss för att ta oss väster om Carinas och mitt älskade Rörö.
Solen strålade och en lätt sommarvind smekte våra kinder när vi lätt
Carina flyga iväg, vind för våg över öppet hav så som hon önskade.
Jag känner en stor tillfredställelse i att kunna uppfylla Carinas önskan
att få sin sista villa ute till havs, det hav som hon kom att älska så mycket
Söndagen den 31 maj hade jag tänkt åka till båten och göra lite småjobb,
men ett underbart väder gjorde att jag kastade loss och gav mig ut på en seglats.
Svaga fina vindar förde mig mot Rörö utan att jag kunde göra något åt det.
Allt gick som på räls, ensam som jag var, eller var jag ensam?
Jag kom in i Röröhamn efter ett par timmars kanonsegling och där
var det knökat med båtar som låg i dubbla led, men längst in i hamnen,
på bästa tänkbara plats fanns det ett hål. Den platsen bara låg och
väntade påmig.
Jag lät ankaret gå, och en vänlig man tog emot mina förtampar och gjorde fast
mig i bryggan. Allt gick bara så lätt och smidigt.
Jag tog min ryggsäck med fika och begav mig till Rörö's västra strand,
den vackra stenstranden där jag och Carina vair många gånger.
På en stor fin sten dukade jag upp mitt fika, och min underbara Carina
var med mig hela tiden.
Det var första men absolut inte sista gången vi fikar ihop på Rörö.
Efter den helgen så känner jag en viss ro, Carina har fått sin frihet och kommit till vila.
Nu kan jag ge mig ut och segla och låta dig fylla mina segel.
Det känns bra.
Men tomheten här hemma och tomheten i mitt liv går inte att beskriva.
Saknar dig så otroligt mycket.
Det gör så ont.
Du finns och kommer alltid att finnas i mitt hjärta och i mitt liv.
Carina, jag älskar dig så mycket.
Din Tommy.
