Till minne av min älskade Carina
I din värld lär inte tid existera men här har det gått två år
sedan du gick bort och jag saknar dig mer än någonsin.
Ensamheten och saknaden efter dig är så ofantligt stor
så jag finner inte ord.
Efter två år är du fortfarande den första jag pratar med
när jag vaknar och den sista jag berättar för hur min dag
har varit innan jag somnar, och jag tror du hör mig.
Ett ljus brinner för dig här hemma varje dag Carina.
Jag älskar och saknar dig så mycket.
Din prins Tommy
19 nov. 2009
Idag skulle min älskade Carina fyllt 50 år.
Vi som var henne nära vet hur gärna Carina
önskade att få åldras och på sin 50-årsdag få
samla alla sina nära och kära för att bara få vara
varandra nära och umgås. Men ödet ville något
helt annat, något helt annat som jag inte förstår.
En dag som idag då jag inte fick överraska Carina
med något kul utan istället lägga blommor och tända
ljus i minneslunden på Fridhems kyrkogård var så
ledsamt så jag finner inte ord.
Jag skulle ge vad som helst för att få ta Carina i min
famn en gång till. Få känna hennes värme och kärlek
bara en gång till. Få höra hennes skratt och hennes
röst när hon säger hur lycklig hon är och hur mycket
hon älskar mig.
Bara en gång till, snälla.
Det är så tyst och ensamt.
Saknar dig så otroligt mycket Carina. I mitt hjärta
kommer du att leva för evigt och din livslåga kommer
för alltid att brinna.
Carina jag älskar dig så mycket.
Din prins, Tommy
Sommaren går mot sitt slut
Så går 2009 års sommar mot sitt slut. En sommar som jag fått klara av utan Carina. Drygt 5 månader har gått sedan Carina gick vidare. 5 månader med mycket blandade känslor. Saknaden, tomheten, längtan, ilskan, bitterheten, ja känslorna är många och har förändrats på resans gång.
Tiden läker alla sår sägs det, men då pratar vi nog om mycket, mycket lång tid.
Nu som först börjar jag förstå att Carina är borta, att jag inte får se henne mer i detta livet, att hon inte välkomnar mig med en kärleksfull kram när jag kommer hem från jobbet, eller att vi inte får somna och vakna tillsammans, skratta och gråta tillsammans.
Det är otroligt svårt. Så hur tiden skall läka mina sår förstår jag inte. Är just nu bara bitter och förbannad att vi inte fick mer än 7,5 år. Men jag hoppas och tror att så småningom kommer jag att känna en glädje för dom år vi trots allt fick tillsammans.
Tiden läker alla sår men ärren kommer alltid att finnas även om smärtan avtar.
Carina, det brinner alltid ett ljus för dig här hemma och din livsglädje skall få brinna i mitt bröst.
Tack alla mina vänner, nära och kära för att ni finns och tack till mina fantastiska arbetskamrater
som skänker glädje i min vardag. Alla ni gör livet lite lättare att leva.
Carina lärde mig så mycket om livet. Att vi skall ta vara på det som finns och det vi har för jag vet att det kan ta slut fortare än vi tror.
Sorgen måste få ha sin tid men bara vi inte glömmer bort att leva.
Jag skall leva färdigt mitt liv och med din hjälp Carina kommer det att gå bra.
Jag älskar dig Carina.
Din prins Tommy.
Carina har kommit till ro
Fredagen den 29 maj fick jag hämta hem urnan med min
älskade Carinas kvarlevor.
Den natten fick hon vara hemma en sista gång.
Lördagen den 30 maj bilade jag och Carinas fina barn till Burö
där Svenska SjöRäddnings Sällskapets räddningskryssare, Märta Collin,
hämtade oss för att ta oss väster om Carinas och mitt älskade Rörö.
Solen strålade och en lätt sommarvind smekte våra kinder när vi lätt
Carina flyga iväg, vind för våg över öppet hav så som hon önskade.
Jag känner en stor tillfredställelse i att kunna uppfylla Carinas önskan
att få sin sista villa ute till havs, det hav som hon kom att älska så mycket
Söndagen den 31 maj hade jag tänkt åka till båten och göra lite småjobb,
men ett underbart väder gjorde att jag kastade loss och gav mig ut på en seglats.
Svaga fina vindar förde mig mot Rörö utan att jag kunde göra något åt det.
Allt gick som på räls, ensam som jag var, eller var jag ensam?
Jag kom in i Röröhamn efter ett par timmars kanonsegling och där
var det knökat med båtar som låg i dubbla led, men längst in i hamnen,
på bästa tänkbara plats fanns det ett hål. Den platsen bara låg och
väntade påmig.
Jag lät ankaret gå, och en vänlig man tog emot mina förtampar och gjorde fast
mig i bryggan. Allt gick bara så lätt och smidigt.
Jag tog min ryggsäck med fika och begav mig till Rörö's västra strand,
den vackra stenstranden där jag och Carina vair många gånger.
På en stor fin sten dukade jag upp mitt fika, och min underbara Carina
var med mig hela tiden.
Det var första men absolut inte sista gången vi fikar ihop på Rörö.
Efter den helgen så känner jag en viss ro, Carina har fått sin frihet och kommit till vila.
Nu kan jag ge mig ut och segla och låta dig fylla mina segel.
Det känns bra.
Men tomheten här hemma och tomheten i mitt liv går inte att beskriva.
Saknar dig så otroligt mycket.
Det gör så ont.
Du finns och kommer alltid att finnas i mitt hjärta och i mitt liv.
Carina, jag älskar dig så mycket.
Din Tommy.
Saknaden efter Carina
lämnade detta jordelivet. Fyra veckor som inte går att beskriva.
Det har varit mycket att stå i, blandat med en enorm ensamhet,
tystnad och tomhet.
Fredagen den 24/4 blev en otroligt vacker dag.
Solsken och värme kom som på beställning för att göra Carinas
dag till en dag att minnas.
En dag man skall ta ett sista farväl, men jag kan inte,
och kommer aldrig att ta farväl. Du kommer alltid att leva i mitt hjärta
och finnas hos mig.
Vad som än händer i mitt liv så kommer du att finnas där.
O jag saknar dig så otroligt Carina.
Tack Nina för att du finns. Tack vare dig blev Carinas begravning
så ljus och fin som hon önskade sig.
Tack alla nära och kära, vänner och bekanta, våra underbara grannar,
tack för att ni ville komma och göra denna dagen till vad den blev.
Jag tror Carina satt och myste i sin himmel.
Nu kommer en ny svår tid.
Ensamheten ger sig till känna ännu mer påtagligt än tidigare.
Nu är det inte lika mycket att ta i längre.
Saknaden och tomheten tar över mer och mer.
Nästa steg blir när vi skall sprida Carinas aska över havet så hon får
den frihet hon ville ha efter sin bortgång.
Jag säger inte farväl Carina, utan vi syns till havs.
Jag i Amorina och du som fyller hennes segel.
Det blir stort, något att se fram emot.
Älskar dig så mycket, snälla ge mig styrka.
// Tommy
Hemma
Nej, det känns lite fel att bo på Hospice när jag känner mig så pass pigg som jag gör, så jag har utverkat permission på lite fler dagar än över en helg för att känna på hur det känns. Sen skall jag bestämma mig för hur jag vill ha det framgent. Så nu smakar jag....och just nu smakar det väldans bra...
Idag fyller min älskade Prins år!! Ja må du leva uti hundrade år!!!! I det skicket jag befinner mig i har jag inte kommit iväg utanför dörren för att införskaffa varken tårta, bullar eller presenter...Usch vad jag känner mig skämmig! Fast han kramade om mig i morse och sade att detta att få vakna upp tillsammans med mig idag var den bästa presenten någonsin. Å Älskade Prinsen, du är sååå fin <3 <3 Jag älskar dig!
Så vi gick upp min Prins och jag och åt frukosten han lagat. När han åkt till jobbet skrev jag lite och sen inväntade jag hemsjukvården, som kom vid 10.30. Det gick bra att byta nål och slang till morfinpumpen efter lite meck...De hade inte jobbat med pumpen på närmare ett år, men det gick som sagt bra.
Sen blev det lite lunch och därefter lade jag mig för att vila lite. Jag somnade så gott, det var nog första gången på länge som jag somnade ordentligt mitt på dagen =), men så välbehövligt, så...Det är ju dilemmat när man går på den tablett- och morfinarsenalen jag gör...man blir så trött. Kanske kan jag få till det och vila mer nu när jag är hemma bland mina egna grejor.
Tog lite mediciner på efterniddagen och sen somnade jag om lite grann. Petra (Liams härliga mamma) kom över på eftermiddagen och hade med sig tårta och bulle som presenter och vi åt middag tillsammans och sedan fikade vi. Mycket mysigt blev det. Tack söta Petra-vännen du är jättego...
Nu skall jag hoppa i bingen (nåja, hoppa är väl ett starkt uttryck!) Gå och lägga mig då, låter lite lugnare kanske? Tack alla för mysiga inlägg och jag blir lika glad varje gång. Tack för änglar och kom ihåg att försöka se de små tingen i vardagen runt oss. Våga värna det småa - I morgon blir det en ny fantastisk dag" Puss på er!
Inte ont...
Njut i fulla drag av helgen och ut och gör snöänglar (innan det blir för blött i snön och man får ägna sig åt ryggsim istället!!) Lägger jag mig i snön lär jag väl inte ta mig upp igen är jag rädd!
Puss och kram alla härliga människor, ni är BÄST!
Snart är det helg (igen....!)
Här går livet sin gilla gång och det går ganska stilla. Ont har jag till max vissa dagar och mindre morfinrus blir det andra. Permissioner har jag haft och det har i ärlighetens namn varit skönt att komma hem. Fast lite deprimerande oxå - det blir väl så när man kommer hem och det är svårt att göra saker hemma som man normalt klarat innan. Det är över huvudtaget svårt att acceptera att man är sjuk.
Jag är trött så jag nästan går i bitar men har vansinnigt svårt att koppla av och vila. Det känns enormt frustrerande. Jag vill inte vila, vill inte erkänna att jag är sjuk, vill inte ge efter, vill inte ens ge efter och ta medicin - jag vet att jag borde - men vill inte. Blir som en trotsig barnunge ibland.
Fortfarande är det nästan ingen som kommer ut ur sina rum, de är väl för trötta eller orkar inte av omständigheter som gör att de mer eller mindre givit upp. Nu skall jag ta och öppna lilla påsen med mintchokladkola från Åre Chokladfabrik som jag fick tillsammans med en kruka krokus idag av härliga vännen Annika. Lika härliga vännen Britt-Marie var oxå här idag och hade med sig semlor (inga dåliga rackare - stora som berg - och jag orkade bara börja på min =)!!)
Lilla L8:an var här och muntrade upp mig idag på förmiddagen och stannade över lunchen hos mig. Alltid lika roligt att få barnbesök, man blir så glad, så glad. Hon kommer nog förbi en sväng imorgon hemma misstänker jag för hon skulle hämta papper att skicka till Försäkringskassan.
Mintchokladkolan smakade mmmmmm...eeera!!! Helt enkelt underbart god. Skall ha detta i åtanke när man hittar såna på kanske lite närmare håll någon gång framöver.
Igår hade jag mycket besök oxå...Minsta lillasyster kom på förmiddagen och hade med sig kläder till lilla jag. Mycket trevligt och fina var kläderna med. På eftermiddagen kom bästa vännen Elisabeth och vi tog oss ett litet glas vin och satt och pratade o hade trevligt värre. Då kommer stora lillasyster med man. Fick riktigt jättetrevligt en bra stund och det var helande för ångesten som kryper under skinnet.
Älsklingen behöver ju vara hemma lite ibland och det skall han ju vara. Enda är att jag tycker inte om att sova själv. Stackarn, han har åkt på en infektion i tandbenet och hade så ont när han åkte till jobbet på morgonen. Hoppas att det lägger sig under dagen. Han skulle uppsöka tandläkaren under dagen igen.
Idag pratade vi på morgonen och nu har han feber och ser ut som en fotboll. Han är hemma från jobbet idag och konsulterar nog tandläkaren igen skulle jag misstänka. Och det gjorde han och visst blev det ny sorts penicillin. Han har sovit mer eller mindre hela dagen, Stackars min Prins, det är inte mycket med honom nu inte...
Han hade ju tagit ledigt i morgon för att vi skulle få vara tillsammans en extra dag och så blev det så tokigt...Så det kan bli..............
TV:n här i mitt rum har varit fruktansvärt dålig och vi har klagat flera gånger. Nu i veckan har man plockat ner TV:n och jag har fått en jättefin låne-TV. Det är ju jättebra bild på den här TV:n och det är helt plötsligt kul att titta på den!
Nu skall jag ut till sköterskorna och be att de packar mina mediciner för helgen iallafall. Prinsen säger att han skall hämta mig i morgon, om inget händer . annars får jag ta färdtjänsten hem - för hem, det vill jag! Och så skall jag ta en värktablett eller två. Det pirrar i armarna nu så det är väl dags tror jag.
Vill hälsa till alla underbara människor som kikar in här och läser. Ni är så himla gulliga och skriver så gulliga grejor. Behöver alla hejarop jag kan få........de gör så gott! Puss i pannan på er!!!
Helgfirande
.
Har hänt lite sen jag var inne och skrev sist oxå...I fredags var jag uppe på JK, Sahlgrenska och hälsade på. Kärt återseende blev det med många...Först inne på avdelning 51 - Spolning av porten......kändes bra även utan emla-plåster innan....hihihi......Jag skulle få nya men glömde det naturligtvis, så det får gå bra även nästa gång!!! Hej Mia, Maggie och gänget, så kul att se er, det var ju några veckor sedan sist. Kommer igen om 3 veckor...
Sen drog vi vidare upp till kära vännerna på avdelning 54, riktigt roligt att se er alla och roligt att höra att så många är inne och läser dessa inlägg =). Stora kramelikramar till er alla! Till Lisa - Håller alla tummar vi har, både jag och Prinsen, du skall se att allt går så bra...och likaså med huset! Du får nog sjutton lägga in adressen till din bloggsida här igen under kommentarer, den har ramlat bort ur mitt favoritfält!
Sen åkte vi hem, med liten, liten omväg runt Selma Lagerlöfs torg och fiskvagnen....alltså har ni INTE varit där är det verkligen dags för ett besök - Göteborgs bästa fiskvagn - Fredagens middag inhandlades alltså här....Rödtungabakelser, fyllda med färskost, tomat, gurka, räkor o kryddor och Sandefjordssås (nej vi skulle inte ha hela bilen, men....det är ju så svårt att låta bli när man väl börjat handla... och för den som ÄLSKAR fisk är det här verkligen stället att handla på, de har ALLT!!!
När man väl ätit upp kändes det som magen stod i 8 hörn. Man är verkligen proppmätt. Lite TV-tittande och somnande framför densamma oxå naturligtvis blev det ju oxå.
Lördagsmorgon eller rättare sagt förmiddag blev det väldigt snabbt, förstod inte riktigt hur fort det gick. I allafall blev det lördag och det blev besök från Karlstads-Lena och Lissett. De kom över på en semmelfika...har inte sett Lissett på många år så det var kul att ses. Träffa Lena är alltid roligt! Det är ju inte så ofta det händer nu för tiden i och med avståndet, men så är det ju!
Sedan fram på eftermiddagen drog vj oss ner till yngste sonen och hans flickvän för en liten middag på eftermiddagen. De hade fått jättefint i sin nya lägenhet och vi blev bjudna på mycket och god mat! Tusen Tack Tobbe och Johanna!
Kollade på långfilm på kvällen och sen fick jag väl en ångestattack. De kommer sådär oförberedda som bara de kan göra. Likafullt är det väldans obehagligt. Man känner det som att hela magen knyter sig och pulsen är uppe i 200 på bråkdelen av sekunden...Förbenat otrevligt. Panik och rädsla väller upp och man känner sig ensammast i världen. Finns ingen i hela världen som har råkat ut för det här, men VISST är det så! Sånt här händer människor varje dag, varje sekund!
Det är bara att vänta ut det, det går över....
Då är det himlans gott att ha älskade Prinsen att krypa in hos och bara få vara och landa, lugnt och stilla....Puss och kram
Söndagsmorgon och frukost - och sen bara massor av pappersarbete - jo det lät ju =), men man måste sortera och gå igenom lite som blivit liggandes. Under tiden lagade min älskade Prins mycket god söndagsmiddag. På vägen tillbaks till Änggården på seneftermiddagen storhandlade vi...läs JAG!! Ni kan aldrig gissa vad!!
GODIS!!!! i stora LASS!!....Gott&Blandat, Engelsk kola med chokladfyllning, Marianne, Sombreros, Läkerol, tuggummi, dajm.......jo män, de sa va gôtt å leva! (handlade faktiskt en tandborste oxå! det räknas väl liiiite??)
Nya hemmet
Jag har ett nytt hem. Ett nytt hem som jag skall inreda. Inte för att jag just nu vill inreda/dekorera/möblera, men jag måste. Måste ha någonstans att kalla hem. Dagtid i allafall och nattetid under veckan. Kan säga att det knäppaste jag känner just nu är att jag är vilse i pannkakan. Vet inte riktigt någonting just nu.
Första inflyttningspresenten har blivit ett rosa kramdjur, ser ut som en rosa råtta med jätteöron, lång svans, jättetassar till fötter och som håller ett hjärta med båda framtassarna. Precis vad jag behöver, för att jag inte skall känna mig "ensammen" och som min härliga väninna Catrine kände att "precis en sån Carina behöver". Catrine har precis en sån där känsla för vad man behöver precis när man behöver det.
(Liten parentes: Hon hittade HOPP, som jag fick av henne, tllsammans med lika härliga väninnan Britt-Marie, i precis rätt tid. HOPP behövdes just när livet var så där kaotiskt och jag var så rädd, så rädd, förrförra året. Jag hade panik för allting.
HOPP är en luddig liten kanin som följde med överallt, främst till sjukhuset. Han låg alltid i väskan, beredd på utflykt-Personalen på sjukhuset t o m bäddade för honom för att de tyckte att han var så söt. Han är med här oxå som ett litet ankare...Han är ju faktiskt fortfarande mitt HOPP!! Nångång, förhoppningsvis, på något sätt, skall jag ju komma härifrån, frisk!!)
Till och med lilla barnbarnet (det håriga) har varit och charmat personalen här, iklädd svart fluga. Sååå stilig så. Lyckades tigga till sig ett och annat från matbordet naturligtvis.
Tröttheten rasar i hela kroppen och jag känner en djurisk lust att bara slänga mig på rygg i sängen och sova flera kilometer. Varför blir man sån här?? Några säger att det beror på sjukdomen och kanske är det så?
Tranbärssaften rinner ner i halsen och jag skall dricka säkerligen flera liter i dag oxå. Fick t o m tillbringaren med plast på för att det inte skulle komma ner damm i saften. Snacka om omsorg, snacka om omtänksamhet. Vem tänker på sånt? Uppenbarligen en person på Änggårdens Hospice.
Här finns hela skalan personifierad bland personalen. Namnen kommer så fort jag börjar få ordning på dem. Innan dess säger jag bara fel.
Jag som skulle slänga mig i sängen och sova flera kilometer, tror ni jag kom i säng?? Nej, jag fick lite taktil massage idag och sen somnade jag en stund medans jag väntade på väninnan Elisabeth som skulle komma och göra mig sällskap en stund. Gissa vad hon kom med då?? Hembakt äpplekaka med vaniljsås..What are friends for?????Lots of love and enjoyable meetings of course....
Jag har idag bott här i en vecka och 2 dagar. Här har rasat in och ut folk,läs vänner och släkt, mina underbara ungar, min underbare Prins, allt detta, hela tiden jag har varit här. Vi har haft matorgier, kaffeorgier blandat med lite temlor och vin lite då och då....och sen har jag dessutom hunnit vara hemma en natt.....
Mer om eskapaderna sen.....Pussokram i massor till er alla!!
Nu har jag flyttat...
Efter att min älskade lilla dotter poppade in i morse, vilket jag helt hade glömt av hihihi, blev det en härlig överraskning och en bamsekram...frukosten var precis uppäten, men sååå roligt att hon kom.
Satt och pratade en stund och sen tog vi påtåren nere i fikarummet.
Jätteroligt att hon kom, verkligen...dock med fel rad...på hästarna...spelar nämligen på hästar och äldsta sonen stod på tur att plocka ut rader...HUR SVÅRT KAN DET VARA???Be mig svara på den frågan när det blir min tur säger jag!!! Säkerligen dösvårt kommer jag att svara då =)
Nä, det blev inga miljoner nu heller, lika gott det förresten, hade varit svårt att placerat alla, eller hur??
Älskade dotera min drog iväg till jobbet vid 11 och jag började packa mina saker, jag skulle ha med mig. Jösses att man kan bli så slut av att packa 1 Laptopväska, en vanlig väska och lite annat smått och gott...suck
Min Prins kom lite tidigare än jag räknade med, det var inte meningen att han skulle hitta mig i detta utslagna tillstånd, liggandes flåsandes på sängen, men så blev det i allafall och lite förmaningar...hmmhmmm...
Han hjälpte till med det sista och hjälpte sedan härligt häftiga sköterskan Patrik med lite handräckning när det gällde plåstringen vid den subkutana nålen (hörde ni, vad jag kunde =)!!). Nu var allt klart med morfinpumpen...Nu rackarns...
Sen var jag baske mig slut. Taxichaffisen kom på bestämd tid och lite tid kom för fotografering av alla underbara sköterskor som jobbade idag. Har jag tur tar Prinsen med sig sladden imorgon till mitt eminenta castle i morgon, så då får nu se dem på bild. De är stiliga skall jag säga...Kommer som sagt!
Numera bor jag på Änggården i Lillhagsparken. Det här man pratar om hospice...det stämmer inte, inte om man går på snacket som infann sig tidigare på 1900-talet...Nooop, inte detta stället i alla fall. Inget väntrum här inte. Här inne råder peace and quiet, om man säger så...I alla fall lugn och frid.
Mina eminenta kusiner från Malmö dök oxå upp. Jättekul, var ju ett bra tag sedan och vi fick oss en mycket trevlig fika tillsammans. Pratade också om lite hyss vi och våra barn haft för sig, vilket fyllde bra samtalstid, om man säger så. Jag har ju tre telningar så det blev en del om dem, om man säger så. När de lämnat oss hade vi en jättekul syssla framför oss...vi fick nämligen möblera om rummet...Gissa om jag tycker sånt e kul och gissa om somliga tycker sånt är mindre kul?
Vi fick i alla fall möblera rummet som vi ville, och det ville vi ju, så nu ser det riktigt trivsamt ut, men det gjorde det faktiskt tidigare oxå. Kommer oxå att komma bild, samma kabel efterlyses, Prinsen!!!
Fick middag inne på rummet med vin till om man ville (om man ville?). Sen kom urladdningen, Nja i och för sig kom urladdningen lite innan innan om man säger så. Inte vill man väl flytta hemifrån? Jag storlipade, saknade mitt hem, saknade Avd.54 på JK. Det var skitjobbigt! Helt sanslöst faktiskt. Trodde jag aldrig! Inte så, det här med personalen på 54:an, men allting blev bara för mycket!
Vi satt i soffan på rummet och tårarna bara rann. Ja och så där höll det på en stund. Lugnade till slut ner oss och enades om att det här var nog ett bra val i alla fall. Det är ju så mycket jag inte klarar av nu så det blir nog bättre.
I kväll har jag efter att min älskade, älskade prins åkt hem haft ett väldigt givande samtal med en av sköterskorna här oxå över ett glas vin , ost och kex (jag, inte hon!). Mycket vindrickning, men det är säkerligen bara nyttigt, eller hur?
Tack till underbara vännen Anne som visat vägen till mig och som, utan att hymla, ger en bild av hur det är att vara sjuk. Det är ju faktiskt så att det inte bara är gråt och tandagnissel, utan att det kan var mycket som faktiskt är roligt också. Man kan ha roligt oxå. Nu är klockan väldigt mycket och nu skall Carina hoppa ner i sängen och slagga med sju kvartar i minuten...Må så gott och jag älskar er alla där ute...Speciellt mina tre underbara barn och min innerligt älskade Prins, Ni är suveräna!
Jag vill tacka livet...som gett mig så mycket...
-Hej, hej, hej hej.....o s v...
Nåja åter till det först skrivna. Jag sitter på första parkett inne på salen, lyfter på huvudet och hälsar på besöket...Döm om min förvåning när besöket inte gör likadant, andra människan likadant. Man hälsar inte!!!
Detta är ju bara så hemskt!
Alltså vad kostar det? Att hälsa? möjligtvis en liten knyck på nacken och ett hej!
Tack och lov...nästa besök till annan inneliggande, hälsade och pratade i alla fall...Det finns hopp för mänskligheten!
Igårkväll fanns det hopp för alla i hela vårdstyrkan på avdelningen. De är ju bara så härliga! De hade fixat iordning den lilla läkarexpreditionen för att jag och min älskade Prins skulle få ha den för oss själva den lilla stunden det tar att äta räksmörgåsen...plus lite vin (för mig, naturligtvis, för raringen skulle köra naturligtvis!) Lite orättvist för honom för han fick nöja sig med vatten =)!
Det är så viktigt, just det här att kunna få känna lite vardagskärlek mitt i allt allvar, som det ändå är. Vi känner oss ändå lyckligt lottade mitt i allt, som, ändå finns runt oss. Lyckligt lottade och det känns ändå som man skäms lite. Jag vet att man inte skall göra det, men så känns det i alla fall...
Det finns människor som går omkring i en hel livstid och aldrig får känna ens något i närheten av det vi känner... Nu hoppas jag att jag inte bankar mig för bröstet och gör mig lycklig på någon annan människas bekostnad, det är absolut inte meningen!
Att kunna få känna att livet finns och existerar runt oss, även om man hade hoppats att det skulle givit oss många, många år ännu.. Det finns människor som fortarande rusar omkring i sitt ekorrhjul, jagar omkring efter statusprylar, upplevelser, resor, fina hus, m m, m m, och som säkert är lyckliga i det eller finner lycka i det. Men det finns människor, som finner lycka i betydligt enklare saker än det det...Att få ha livet i behåll, att kunna få älska hela livet och må så gott i det.
Nåja, att råka in i sjukdom och känna att livet sparkas undan. Det är fruktansvärt.
Att det högsta man vill ha i livet är livet, kärlek och att bara leva för att må gott gör ont, när man inte får ha det...Det gör ont att veta att, även om man inte skall tappa hoppet, inte får tappa hoppet, så på något sätt när man släppt alla livlinor, känner man ändå att det känns lite tappat på något vis ändå på något vis.
Det skall liksom inte kännas så, men gör så ändå. Livet förväntas gå i 150 km/tim i alla fall.. Vi skall bara hänga med på nåt sätt.. Nu känns det som det är ännu förväntat nu.
Att för drygt 2 ½ är sedan känna att livet tog en annan vändning, jag försökte träna, (friskis och svettis!) det enda som kändes var att livet blev tyngre, svårare att andas. Jag skyllde på mina mina katter och min astma...Just då som livet skulle bli lättare...Jag tränade ju, hade ju sålt bilen, gick och cyklade överallt, kände mig som stans hurtbulle, skulle ha varit det =) Jag lät som X2000 utan X2000 om ni förstår vad jag menar?? Till slut tyckte min husläkare (han som jag förmodligen har att att tacka för att jag fortfarande lever!) att vi skulle göra en ordentlig utredning och det gjorde han (med sina läkarkompisar). Resultatet visade på skrämmande tumörstorlek i vänster lunga plus spridning till lymfsystemet på vänster sida. Resten kan vi lämna därhän, jobbig spridning i hela kroppen, finns nu i hela, ingenting hjälper längre och nu skall vi bara inrikta oss på att LEVA och det tänker jag förbaske mig göra så mycket jag bara orkar och kan, så det så!!!! därefter bara tråkig och bråkig läsning, åtminstone för dig och mig. Nu skall vi gå gå och lägga oss bara så mycket vi kan och imorgon skall kommer en ny dag med flytt ...åtmistone för mig, för nu skall jag mycket närmare hem, så det så...nästa avsnitt skrivs nästan hemifrån så det så! Nu blir det det god natt och har tur kommer mina mina kusiner från Malmoe!!! Det där vinet var gott...måste köpas fler´gånger!!! NattiNatti fast vete sjutton om de får smaka!!! Jag vill tacka livet som gett mig så mycket.......
Lördagskvällen blev ...så perfekt!
Varför skall man alltid sträva efter att ha det så perfekt som bara möjligt, men det gör man ju bara. Så är det! Vi hade i alla fall det görmysigt. Fönsterbrädan av marmor var perfekt som kylbräda. Fick lite kul kommentarer på inlägget och det var roligt att så många hittat hit i alla fall. Livet skall njutas så långt det bara kan så det så!
Vi skrattade gott där vi satt och sade att nu skulle folk allt se oss...
Pyss och kram på er alla, pyss pyss
Lördag = Fest
Idag är det lördag igen, veckorna går och det känns lite underligt att det går så fort. Idag blev jag väckt av Sköterskan Tine, som väldigt försiktigt undrade om jag ville ha frukost, klockan var 9....Jösses, så mycket....Ja då har man väl bott in sig då. Hotell JK 54,,,,Klart man vill ha frukost, är klockan verkligen så mycket som nästan 9??
Hoppade ut (nåja, liten överdrift kanske) på toa och körde en snabbtoalett och slängde på lite raggardusch och kläder, min älskade Prins kommer ju sen med nya kläder (sexiga såna, ni vet, såna där jogging...grå...med Gällivarehäng, som följer figuren som jaaa.....ni vet....;o).......ni vet!....
I princip när frukosten var uppäten kom Lisa och frågade om hon skulle ställa undan min lunch till lite senare...lite tätt inpå frukosten kan man ju tycka! Frukost kl 09.15 och sen lunch kl. 11. Liiiiite tätt!
Ja tack, det är nog inte helt tokigt att ställa undan kycklingen...
Ringt till älskade Prinsen har jag hunnit med mellan macka 1 och 2, lämnade liten klädbeställning. De sedvanliga kläderna, underkläderna, parfymen, m m, m m...
Jo och lagom till Yoghurten var vi framme vid specialen för kvällen...Svarta långklänningen, nätstrumporna och de fina gråa Esprit-pumpsen till supén i kväll (Jo i kväll skall vi supera på läcker skaldjursbakelse med ett mycket gott och dyrt Alsace-vin till). Då måste man ju vara klädd inför detta läckra event.
Själv skulle han ta sin läckra smoking...Han är ju sååå fin i den.
Skulle han packa ner den svarta lilla negligén också??? Men Självklart!
Alla som sett hur anskrämligt mager jag är nuförtiden förstår att det här är lite skämt, men men.....Men det här med skaldjursbakelse och ett gott vin är i alla fall sant!
Självklart hjälper personalen till att bädda ihop 2 sjukhussängar till en dubbel ;o)), Jag lovar, det är första klass, underbar personal och otroligt service-minded! Absolut inget skämt bakom det här, jag lovar...
Frukosten är uppäten, att mat kan smaka så infernaliskt gott, det är himmelriket nu för tiden när man kan äta och njuta av det man stoppar i sig. Jag har sagt det så många gånger tidigare, men det är faktiskt så att man ska njuta av allt man stoppar i sig. Det är inte alls självklart att man får göra det rätt som det är. Att man blir lite rund, spelar inte så stor roll, det kan vara bra att ha lite rondör oxå den dag vågen helt plötsligt vänder rakt ner och står på 48 kg.
Undrar hur jag sett ut om jag inte vägt 30 kg mer för 2½ år sen, jag undrar jag! Jag hade nog inte varit fullt så vacker i negligén, hahaha!
Nu har min älskling kommit, äntligen och vi har packat upp. Han sitter just nu och läser tidningen och jag skriver på min lilla låda. Är faktiskt ganska kul när man kommit igång. Jag tror jag skall gå in till mina härliga sköterskor och be att de lägger om min lilla subkutana nål i magen så att den är riktigt fin till kvällen (Ska man bli fin får man allt lida lite pin oxkså och då ingår ju även det här.) Man kan ju inte måla den så det blir ju att sätta den på annat ställe och lägga på lite nytt plastförband.
Hahaha, tänk vad man kan ändra det här med "normalt" nu för tiden. Ser mycket fram mot kvällen, skall bli helmysigt på sal 2, med levande ljus, längtar ju för Alsace-vinet ligger på kylning på fönsterbrädet av marmor. Blir nog helt perferkt kväll!
Må så jättegott och var rädda om varandra därute. Njut av livet ni med för visst är det härligt ändå!!! Puss min älskade Prins, Jag älskar dig!
Sköna Söndag ....
Livet är helt fantastiskt i alla fall. I går kväll fick min älskade Prins sova över hos mig på sjukhuset. Han hade med sig Räkmacka, öl och vitt vin. Fick en helmysig kväll och sedan bäddade vi dubbelsäng. Denna personal!!! Fantastisk!
Vi somnade hand i hand, efter en massa puss och kram, med varsin Ipod-plupp i örat!
Livet i morse var härligt tills vi vaknade ordentligt. Jag hade ont, väldigt, väldigt ONT. Nåja, om man skall vara positiv så tog det onda lite slut fram mot 11, är man lite mindre positiv har det onda suttit i , mer eller mindre hela dagen. Det är bara att välja hur man vill ha det, eller hur?...
Min Prins åkte hem strax före 11, efter att jag försäkrat många gånger att det var OK. Såg ju att han så väl behövde detta. Det är så kämpigt att stå bredvid och se när någon har ont. Har man dessutom så ont som jag hade i morse så....gjorde det ännu mer ont hos mig att se hur han led...
Men jag fick besök. Vännen Annika dök upp med lite vin, Åja vi drack det inte idag! Sparas till annat tillfälle. Kan vara gott! Fikade i alla fall och käkade Twist, som lilla mamma dök upp med igår, och så pratade vi massor.
Telefonen ringde oxå många gånger. Så jätteroligt att ha så många vänner som hör av sig. Underbart! Ni är så go'a!
Så dök lilla lillasyster Mia upp. Också hon lastad med lite prylar. Hon hade köpt mysbyxor och fräcka toppar till mig.
Tack snälla gulliga du. Man känner sig inte riktigt som ett modelejon i landstingets alldeles för stora byxor och skjortor. Men nu, alltså, ni skulle bara se.....Jag är redo för en tur på cat-walken...wow, sicken panter-tant jag är!!! Nej skämt åsido, mysbyxorna var INTE leopardmönstrade, ej heller topparna.
Ikväll har jag haft bloggkväll och ätit lite godis varvat med piller i alla möjliga och omöjliga former och en stor laddning morfin. Vinet sparar jag till en annan kväll hihihi......
Goodinajti and sleep welli, luv U
Det bästa man har är sin hälsa
När man tycker man mår så bra så blir det ju alltid någonting som går snett, visst är det så? Detta sagt utan någon större beklagan...
Vaknade i måndags morse med 162 i vilopuls, nästan 40 i feber...men mådde inte så dåligt för det. Genast satte läkaren in lite penicillin, det vart lite fart under galoscherna om man säger så.Jag skulle flyttas till "min" avdelning. Äntligen kom det fram som jag vetat hela tiden men som ingen ville lyssna på. Avdelning 54 ÄR min avdelning!!!!
Yipeee nu slapp jag ju tanterna oxå!
Vi sade hejdå till varann, 52:ans personal och lilla jag, sen fick jag åka säng två våningar upp i huset...ja det kanske heter hiss nu för tiden kanske
Avdelning 54 here I come !
All personal på JK är mycket trevlig och fin på alla sätt, MEN personalen på avdelning 54 är outstanding, helt underbar!
Många glada återseenden blev det och mycket kramar, vi hade ju inte träffats sen i somras. Sen hade det ju varit roligare att återses i andra former än vad det blev, men men...Man får göra det bästa av det man har, inte sant?
Alla nya som kom på sina skift kom med kramar. Roligt!
Tisdag morgon var jag feberfri...Skumt...men penicillinet kanske kan ha börjat göra verkan alla redan. Det man skall försöka råda bot på är smärtan...Så fort allt sånt funkar kan jag få åka hem. Och jag längtar hem, verkligen, förlåt alla 54:are, men det är något annat att sova bredvid sin Prins varje natt.
Onsdagen bjöd på lite överraskningar fram på eftermiddagen. Jag skulle iväg och göra en
magnetröntgen på hjärnan. (Jag lovar, det fanns i alla fall något där när de letade efter den förra måndagen!)
Nåja en ny skulle göras, inget trevligt om man, som jag, inte tycker om att ligga fastspänd i en cylinder, dessutom nu då, dubbelt otur...skulle ha med kontrastvätska, som skulle in i en nål SOM INTE FANNS!!!! Men min älskade Prins släppte allt på sitt jobb och kom ilande som ett jehu för att, som vanligt trösta och lugna. Vad skulle jag gjort om han inte funnits? Åh vad jag älskar honom!
Smått panik, men Anders från Narkosen lyckades fixa det, men det var som sagt inte speciellt trevligt att vara fastspänd i närmare 45 minuter. Var helt slut när allt var klart.
Är det någon som sagt att det är lugnt och skönt på sjukhus? Vilket då? Inte här i alla fall. I morse vaknade jag vid 8, insåg att jag hade ont som en tok och kände att lite frukost skulle sitta som en smäck...ringde på klockan och in kommer en söt liten sköterska. Beställde min frulle och det tog 2 röda så var hon tillbaks med allt.
Sitter och äter och in kommer en vaktmästare med en rullstol och säger att han skall hämta mig för jag skall till ögonläkaren kl 08.45. Jag tittar upp på klockan. Den är 08.10, stammar fram ett snälla...Kan jag inte få äta upp min frukost snabbt. Jodå de hade gjort lite fel, varit lite för snabba, visst kommer han tillbaka lite senare!!!
Snabba ryck och minimalt med information, det är precis min melodi!!
Det besöket gick bra och snabbt. Var tillbax i god tid före lunch. Perrrfekt!
Köttbullar, Potatismos och gräddsås och lingondricka!
Sen kom en tjej från smärtenheten med min pump. Yipeee! pumpen är hett efterlängtad.
Nu skall vi ha kul en stund. Tack för titten och må så gott!
Nya friska tag...
Låter lite knäppt men mycket i livet handlar ju om det här. Just nu känner jag ett enormt påkallat behov av att gå upp och släcka ljuset i fönstret. Det bor två GAMLA tanter i samma rum som jag och de lägger sig för natten halv-8 varje kväll.
Det känns som jag stör hela tiden men jag är tyst jämfört med när någon av dem sätter på tv:n. Då jäklar hör nog hela avdelningen vad de tittar på. Det är ingen som frågar mig OM jag vill se eller snarare om jag vill höra, nej då.....
Fast jag bryr mig inte så mycket, de kanske hör dåligt, men jag kände mig allt lite påhoppad när jag fick höra följande kommentar i går kväll "- Kan någon släcka lampan i fönstret nån gång, man kan ju inte sova när den är tänd hela natten". Till saken hör att denna kommentar kom strax efter halv-tio. Eftersom jag är den som ligger närmast fönstret tog jag åt mig...
Nåja, nu är klockan snart nio och kritiska tidpunkten infinner sig, så nu skall jag sluta knappa på tangenterna för idag. Tack för att ni tittat in. Love U all
Tankar från insidan av sjukhuset
Fredag strålar över oss och här ligger jag. Ångesten breder ut en stor grå filt över tillvaron. Har inte känt sådan ångest tidigare. Vad skall det bli av mig? Morfinet har gjort mig skelögd så till den milda grad att jag ser dubbelt. Jag ser inte klok ut och jag känner inte igen mig i spegeln.
Hade samtal med läkaren i tisdags. Inte så upplyftande precis. Tumörerna har fortsatt växa trots Tarceva och med tanke på hur dåligt jag har mått av den medicinen finns det inte längre någon försvarbar anledning att fortsätta äta den. Sista halmstrået har precis gått av.
Vad gör man? Hur skall man känna? På ett sätt är det precis som avgrunden bara öppnar sig och man störtar rakt ner och i nästa tanke måste det ju finnas något mer man kan göra.
Ute skiner solen idag och det är vackert. Jag har mina tre fantastiskt underbara barn som jag är så stolt över och som jag älskar så mycket. Jag har min underbare Prins som jag älskar så innerligt. Självklart måste jag kämpa mot, självklart ger jag inte upp. Man måste ju ha en positiv syn på allt ändå. Jag hoppas så på ett mirakel, att jag helt plötsligt skall vara frisk. Oförklarligt!
Smärtan är obeskrivlig och det är ju detta som vi måste komma tillrätta med, innan jag får komma hem igen. Vet inte vilka mediciner som står till buds, men det finns...
Idag, lördag, har jag faktiskt sovit nästan hela dagen. Ringde goaste väninnan Elisabeth och bad att de inte skulle komma på besök, som vi bestämt. Jag var så trött och slut...Förlåt att jag inte orkar...
Vi ses nästa gång i stället...
Tack till alla er snälla, fantastiskt go'a vänner, familjemedlemmar och mina underbara kids, som ringer och skickar gulliga SMS. Ni är fantastiska, ni skall veta att det gör så gott i mitt hjärta, det lyser upp varje hörn och värmer....
Puss i pannan!
Vad gör man en söndag...?
Söndag morgon vaknade jag sisådär vid 8. Fick ett litet emla-plåster på porta-caten och lite frukost (1 vit ostsmörgås och 1 glas lingondricka). Ringde till min Prins strax efter 9 och önskade honom God Morgon! Fick min morfinspruta och önskade hett att den skulle börja verka med en gång men det tog lite mer tid än så. Nu har jag varit här i drygt 2 dygn och jag längtar hem.
Här är iskallt och jag får in värmedynor i flera omgångar. Jag fryyyser så dant. Bad älsklingen ta med nya säsongen av Sex and the City, lite nya kläder (man blir sjuk av att gå omkring i Landstingets dylika) och han kom fram mot 12-tiden. Det första han fick göra efter att kramas var att krypa upp i min säng och jag fick krypa in i hans famn. Jag frös så jag höll på att bli galen. Vad är då bättre att ha än en stor famn att krypa in i??
Klockan ett kom goa vännerna Elisabeth och Claes och hälsade på. De hade med sig syrliga karameller och ett jättefint grönt ljus på glasfat. Jättefint, det kommer att passa fint i vardagsrummet när jag kommer hem. Vi satt ute i dagrummet och drack kaffe och lingondricka och pratade och hade trevligt.Tack så innerligt för att ni kom och lyste upp min dag!
När det blev dags för middag kom ett glädjande besked......Jag fick börja äta lite försiktigt. Kokt fisk och potatismos. Fast det var jobbigt att äta smakade det himmelskt gott med mat kan jag försäkra.
När min älskade Prins bestämt sig för att åka hemåt så satte jag på film...och försvann in i filmens värld. Blev lätt överraskad när jag hörde frågan om det fanns någon som kunde tänka sig lite Bailey's. Jo då tack här fanns en i alla fall. Mina två åldriga rumskamrater är så risiga att de med nöd och näppe är vakna någonting på dagen.
Slutet av kvällen satt jag hopkrullad i sängen, tappade ögonen nästan och läppjade denna ädla dryck. Gick mycket bättre än kvällen innan och smakade definitivt mycket bättre.
Naturligtvis blev inte det allra sista på denna dag så bra som jag hoppats. Jag fick bakslag. Det blev nya blödningar. *SUCK* Varför skall allting bara bråkas???
Nu blir det väl indragningar på maten igen, nåja, jag fick i alla fall äta fisk!
Släckte och kröp ner under lakanen strax före midnatt. Tankarna rusade runt i huvudet innan jag somnade. Jag är så eländigt förbaskat trött på denna j-a sjukdom. Den tar ifrån mig livet. Den gör allt så jobbigt när jag försöker leva. Jag vill vara frisk!
Kan nästan bli avundsjuk när man möter människor som ser friska ut, som pratar om framtiden på samma självklara sätt man själv gjorde en gång. Då sticker det till i hjärtat och jag tycker lite synd om mig. Orättvist! Att man skall behöva ha det så här!
I nästa andetag känner jag att jag skall väl inte klaga som ändå fått så mycket. Jag har fått uppleva så mycket, framför allt en typ av kärlek få förunnat. För detta är jag otroligt tacksam och lycklig.
Nu skall jag bara se till att bli så pass frisk att jag kommer ut härifrån igen, så jag kan få hem och njuta det jag kan av min tillvaro. Hoppas att ni som kan verkligen njuter av er ;o)
Mellandagar
Hur hamnade man här? Jag sitter hopkrullad i en sjukhussäng, tittar på Sex and the City på medhavd PC och en whisky som jag tar en sipp av och sen fullständigt flämtar ihjäl mig av.....??? Jösses vad man ligger av sig snabbt...illa när man inte klarar av lite whisky, måste jag säga!
Nja, vi kanske skall ta allt från början...Det var en gång så där fram på kvällen på juldagen...Nä, vi börjar lite tidigare än så tror jag...
Vi fick en fantastiskt fin julafton tillsammans alla, så mysigt, varmt, hjärtligt och roligt. God mat och gott att dricka. Jag blev så rysligt mätt att jag däckade i gungstolen hihi, men en liten powernap senare piggade jag på mig ganska så bra. Härlig julklappsutdelning (tack alla älskade för så fina klappar!). Kändes som man var prinsessa, allt och alla man önskar sig finns inpå en.
Pratade och "kelade" med mina barn och Prinsen och stämningen var så mysig. Sen hade vi "Fuljul", rolig paketlek med många goa skratt och snudd på hysteri emellanåt. Tror att alla var nöjda när leken avslutats i alla fall. Jag fick i alla fall en toaborste, toarulle och en påse gräddkola och en jättefin stjärnljuslykta att hänga i fönstret. Behöver jag säga att jag var mega-glad? Precis vad jag alltid önskat mig! Och toaborsten var RÖD!!! Perfekt nu så här i jul ;o)
Allting har ett pris, så även julafton. När juldagsmorgon glimmade var jag helt pantad. Jag kom inte ur sängen. Så trött, så trött. När jag gick på toan kom det massor av blod (började på julaftonskvällen, men då blir ju resonemanget att det går över, är säkert borta imorn!). Blev något tjall med sjukvårdsteamet, så de kom inte när det var bestämt. Visade sig att någon (ganska många) glömt att notera. Nåja, det kom en tjej och kopplade ett vätskedropp och gick.
Efter kl 22 mådde jag väldigt konstigt. Kände mig väldigt yr, svimfärdig, hade svårt att stå upprätt. Kändes helt enkelt inte bra nånting. Bad min älskade att ringa till JK, beskriva läget och fråga vad vi skulle göra. De tycker vi skall ta ambulans in direkt till avdelningen. Prinsen ringer efter pling-plong-taxin och det skulle ta en stund meddelade de (var mycket att göra i Göteborg), men komma skulle de göra i alla fall.
När vi kom in frös jag som en hund men alla bäddade om mig ordentligt. Hade förlorat ganska ordentligt med blod så när proverna analyserats bestämde man att jag skulle få blod och man skulle hålla koll på mig. När sedan blodet infunnit sig till fullo i min kropp sattes vanligt koksaltsdropp, som skulle stå och drippa tills vidare.
Innerligt älskade Prinsen satt vid min sida HELA natten. Han måste haft jätteont i hela kroppen, kan inte ha varit gott att sitta som han sååå länge. Underbara sköterskor gick ut och in hela natten, kollade tryck, syresättning och puls. Min mage mådde inte bra. Det kom mycket blod varje gång det vart dags för toabesök.
Klockan halv-8 på annandagsmorgonen behövde en något stel, mycket trött Prins åka hem för att försöka sova några timmar. Pussades och kramades i massor och iväg åkte han.
Man plockade bort en smärtstillande medicin för att den gör att man blöder mer och man plockade bort min "bromsmedicin" Tarceva, för att den nog kan vara orsak till allt det här. Den har den här typen av mycket sällsynt biverkning...Känns oroligt att ta bort mitt sista halmstrå, men jag kan ju å andra sidan inte fortsätta att må som jag gör nu, då förblöder jag ju...
Har inte fått äta, inte dricka. De mediciner som jag måste ha och som finns i flytande form får jag intravenöst, andra upplöst i lite vatten, resten som sprutor (morfin). Läkaren höjde styrkan på morfinplåstren. Ont som tusan har jag och jag känner mig då och då som en desperat knarkare. Sprutorna ges med 2-3 timmars intervall och känslan när smärtan viker är obeskrivligt skön.
Min underbare prins kommer tillbaks till mig vid 14-tiden. Han hade sovit ungefär 2 timmar, duschat och ätit lite och har så bråttom tillbaks. Han hade med sig min iPOD, min PC och första säsongen av Sex and the City på DVD, så att jag skulle ha något att göra. Jag är världens lyckligaste människa som fått förmånen att älska honom och det gör jag, innerligt <3
Älskade Prins Jag älskar dig!
På annandagens eftermiddag - ett genombrott - jag får försöka dricka "klara" drycker, såsom vatten, saft, äpplejuice...Det gick bra även om magen lät som kriget.
Fram mot kvällen ytterligare (trodde vi) ett steg fram. Jag fick lov att dricka ett glas nyponsoppa. Konstaterar när jag sitter vid PC:n och tittar på film samtidigt som jag sippar på ett glas nyponsoppa att jag känner mig lycklig...Tänk vad man ändrar sina referensramar på ett sånt tillstånd...
Det blev bara två avsnitt denna kväll. Magen tyckte INTE om nyponsoppan. Blödde ordentligt och det blev totalstopp på sådana tilltag.
Sov väldigt oroligt denna natt. Mycket koller på dropp och blodtrycket. Jättegullig nattsköterska.
Vaknade lördag morgon vid 6, somnade om och blev väckt vid 8. Ringde o väckte Prinsen vid halv-10. Inte meningen...förlåt...Han kom till min stora glädje vid 12. Idag blev det, skulle det visa sig, besökens dag.
Först kom min bror, strax efter Prinsen. Vi tog en fika i dagrummet och pratade i nästan ett par timmar.
Strax efter att han gått kom mina goa söner, med blomma och allt. Satt en stund alla 4 i min säng och pratade. Jag fick mitt upp i detta en morfinspruta i magen (!). Men det vara bara jag som fick, undrar just varför!! Sen kom lilla lillasyster Mia och då förflyttade vi oss ut i dagrummet igen för kaffedrickande. Min fika består av lingondricka.
När alla gått var jag såååå trött, så trött. Älskling gick väldigt snart efter han också. Sen slängde jag mig över PC:n. Som jag längtade efter att se på film.
Ett litet under till sjuksköterska kommer in och frågar om jag vill ha en liten whisky eller konjak...Nja sa jag, jag vet inte om jag får. Jag får bara dricka "klara" drycker. Ja men det är ingen fara, säger hon, båda räknas som "klara"!
Då säger man ju inte nej tack! Inte jag inte ;o)
Krullar förnöjt ihop mig och sätter glaset till mun, tar en liten sipp och vad händer???
Tårarna rinner, jag kippar efter luft, det riktigt gjorde ont, jag kvider och inser att det här var synnerligen inte någon angenäm känsla, ingen lycka här inte.
Tänkte då att det där var nog bara en tillfällighet och gör lite senare ytterligare ett försök, bara för att fullkomligt inse att det där med whisky, just nu i alla fall, inte är min pryl.
Lycka denna kväll blev resten av hela säsong 1 tillsammans med lingondricka och att suga på några läkerol. Lingondrickan var precis lagom stark ;o)
Kommer nog att bo här på JK några dagar till, mer händelserapporter dyker upp.
Massor har skrivits och medans ni säkerligen börjar småledsna, jag känner av begynnande skrivkramp och skall vila fingrarna så skall jag kasta mig över säsong 2 tillsammans med ett glas Bailey's. För idag får jag dricka och äta men det är en annan historia, hihihi...
Tack för titten och pussilurr
