Marta har lämnat oss....
Förra sommaren träffade jag en kvinna, som kom att stå mig väldigt nära. Vi träffades på ett rehabiliteringscenter för Cancersjuka, ligger mitt i Skåne, utanför Höör och som heter Lydiagården, i början av juli, när sommaren är som allra vackrast. Hon var ursprungligen från Budapest i Ungern och hade bott i Sverige någonstans runt 25 år.
Hon arbetade under hela sin behandlingperiod, ville inte låtstas om att hon var sjuk i bröstcancer. Förstår inte hur hon orkade att inget säga till sina arbetskamrater. Marta var en fighter. Hon berättade att hon bestämt sig för att gå i pension 1 augusti, en dryg månad senare. Nu kände hon att det var dags att börja försöka resa lite själv på egen hand, hon som jobbat så många år med att arrrangera resor för andra.
Hon påminde mig så mycket om hur min egen mormor såg ut som ung, De var väldigt lika och vi fann som sagt varandra omgående. Vi promenerade mycket tillsammans, vi skulpterade i betong, vi målade akvarell och vi pratade otroligt mycket. Kommer i håg att hon inte tyckte att hon kunde måla...och rätt som det var hade hon skapat ett konstverk. Hon målade otroligt fina saker och var så imponerad själv av att hon kunde.
Vi satt tillsammans med de andra varje kväll i biblioteket, åt ost och kex och drack ett glas vin, filosoferade om livet och de föreläsningar vi lyssnat till tidigare under dagen.
Hon körde mig till tåget när det var dags att åka hem och vi sade att snart måste vi träffas igen...Det skulle vara så roligt. Hon bodde i Malmö, så avståndet är ju inte så långt. Vi fortsatte att hålla kontakten via telefon och sms under hösten. Så kom första tråkiga beskedet från henne. Cancern hade spridit sig till ena lungan. Hon var väldigt dålig och låg inne flera veckor, nya tuffa behandlingar och det verkade som det gick tillbaks.
Rätt som det är har det spridit sig till skelett och nu i början på året även till levern. Hon var så upprörd, läkaren hade sagt att nu kan de tyvärr inte göra mer, det går inte att bota.....Men jag ger inte upp, sade hon. Jag skall klara det här....Jag skall klara det här...så avslutades vårt sista samtal och jag sade att det kommer hon att göra...och ändå hjälpte det inte, fastän jag var övertygad att om någon skulle klara det så var det hon. Fightern!
De sista veckorna har jag försökt nå henne och sista sms:et skickade jag för en dryg vecka sedan. Igårkväll fick jag ett SMS från hennes systerdotter och syster i Ungern. De skrev att Marta gick bort för 2 veckor sedan. Hon lämnade jordelivet när det var som allra vackrast.
Även om jag visste att hon var så dålig kom det som en fullständig chock, Tårarna rann och jag grät och grät Jag tände ett ljus för henne på balkongen och sen satt jag viskade till henne o grinade om vartannat. Tårarna har runnit idag också men jag vill intala mig att hon ändå nu har det bra, hon slipper ha ont, slipper gå genom fler jobbiga behandlingar och jag känner att hon sitter där på sin molnkant och dinglar med benen, vinkar ner till mig. Hon ler, åtminstone vill jag tro att hon gör det!
Begravningen blir i Budapest den 26/5 och då skall jag gå till kapellet här och tända mitt ljus för henne.
Tack Marta för att jag fick lära känna dig, för att jag fick ha dig som vän. Du har lämnat spår som jag bär med mig för alltid!
Hon arbetade under hela sin behandlingperiod, ville inte låtstas om att hon var sjuk i bröstcancer. Förstår inte hur hon orkade att inget säga till sina arbetskamrater. Marta var en fighter. Hon berättade att hon bestämt sig för att gå i pension 1 augusti, en dryg månad senare. Nu kände hon att det var dags att börja försöka resa lite själv på egen hand, hon som jobbat så många år med att arrrangera resor för andra.
Hon påminde mig så mycket om hur min egen mormor såg ut som ung, De var väldigt lika och vi fann som sagt varandra omgående. Vi promenerade mycket tillsammans, vi skulpterade i betong, vi målade akvarell och vi pratade otroligt mycket. Kommer i håg att hon inte tyckte att hon kunde måla...och rätt som det var hade hon skapat ett konstverk. Hon målade otroligt fina saker och var så imponerad själv av att hon kunde.
Vi satt tillsammans med de andra varje kväll i biblioteket, åt ost och kex och drack ett glas vin, filosoferade om livet och de föreläsningar vi lyssnat till tidigare under dagen.
Hon körde mig till tåget när det var dags att åka hem och vi sade att snart måste vi träffas igen...Det skulle vara så roligt. Hon bodde i Malmö, så avståndet är ju inte så långt. Vi fortsatte att hålla kontakten via telefon och sms under hösten. Så kom första tråkiga beskedet från henne. Cancern hade spridit sig till ena lungan. Hon var väldigt dålig och låg inne flera veckor, nya tuffa behandlingar och det verkade som det gick tillbaks.
Rätt som det är har det spridit sig till skelett och nu i början på året även till levern. Hon var så upprörd, läkaren hade sagt att nu kan de tyvärr inte göra mer, det går inte att bota.....Men jag ger inte upp, sade hon. Jag skall klara det här....Jag skall klara det här...så avslutades vårt sista samtal och jag sade att det kommer hon att göra...och ändå hjälpte det inte, fastän jag var övertygad att om någon skulle klara det så var det hon. Fightern!
De sista veckorna har jag försökt nå henne och sista sms:et skickade jag för en dryg vecka sedan. Igårkväll fick jag ett SMS från hennes systerdotter och syster i Ungern. De skrev att Marta gick bort för 2 veckor sedan. Hon lämnade jordelivet när det var som allra vackrast.
Även om jag visste att hon var så dålig kom det som en fullständig chock, Tårarna rann och jag grät och grät Jag tände ett ljus för henne på balkongen och sen satt jag viskade till henne o grinade om vartannat. Tårarna har runnit idag också men jag vill intala mig att hon ändå nu har det bra, hon slipper ha ont, slipper gå genom fler jobbiga behandlingar och jag känner att hon sitter där på sin molnkant och dinglar med benen, vinkar ner till mig. Hon ler, åtminstone vill jag tro att hon gör det!
Begravningen blir i Budapest den 26/5 och då skall jag gå till kapellet här och tända mitt ljus för henne.
Tack Marta för att jag fick lära känna dig, för att jag fick ha dig som vän. Du har lämnat spår som jag bär med mig för alltid!
Kommentarer
Postat av: Anne
Åhh Carina, om jag ändå kunde säga något, men orden tar slut...du skriver så målande och fint om din vän och jag känner med dig, det ska du veta!
Alla är vi till låns men vi vill inte tro att det är så, för vi vill hålla våra nära och kära för alltid.
Vi vet ändå att det inte går i detta jordeliv.
Men vi vill samtidigt att alla ska få leva tills ålderdomen tar ut sin rätt.
Vi får hoppas att hon har det bra, och det tror jag att hon har precis som min vän Christina som gick bort för en månad sedan.
Vi får tro att de funnit varandra, för dessa två kvinnor var ett par särdeles fantastiska kvinnor!
Trackback
