Fäste med foten
Äntligen känner jag att skrivlusten är tillbaks igen. Det har varit en lång månad sedan sist. Till alla som undrar så finns det många orsaker till varför jag inte skrivit på så länge. Mycket har att göra med att vännen Annes dotter Madde gick bort för en dryg månad sedan. Bara 20 år gammal i den d-a idioten, som hon valde att kalla denna hemska sjukdom hon drabbades av och som även jag är fångad i. Läs Maddes blogg www.jagefrisk.blogg.se
Världen rasade samman, även för mig. Allt blev så påtagligt. Hon var så otroligt positiv, spred mycket inspiration, ljus, glädje och hopp omkring sig. Tog sjukdomen hennes liv, så blev min känsla att då tar snart sjukdomen även mitt. Hon som alltid var så positiv och som kämpade så och det räckte inte...ändå....
I fredags var det begravning och minnesgudtjänst för Madde. Jag klarade inte av att vara med i kyrkan, jag skulle bryta ihop fullständigt, men jag och Tommy tände ett ljus för dig Madde här hemma och vi är med i hjärtat...alltid.
Madde, vill att du skall veta att du finns i mina tankar varje dag. Minns när du var uppe med din mamma och hälsade på mig, gav mig blommor på sjukhuset i somras, direkt efter operationen. Även om jag var omtöcknad så var jag så glad att ni kom! Det betydde så jättemycket. Och jag fick en liten nalle av dig och din mamma. Den mötte mig i brevlådan samma dag jag kom hem, efter 4 veckor, från sjukhuset. Tack Madde och Anne för den fina välkommen-hem-presenten.
Denna nalle somnar jag med i handen varje natt ännu. Jag vet att jag skall fylla 49, men vadå?? Jag kramar honom i min hand när jag har ont. En liten ängla-nalle. Han heter Flaff-Flaff. (Ett internt skämt mellan mig och min Prins!).
I torsdags var jag och fick behandling igen (får cellgiftet Alimta var 3:e vecka). Var och gjorde en lungröntgen förrförra veckan och då konstaterade man att jag på nytt hade fått vätska i vänster lungsäck och i hjärtsäcken. Skickades på ultraljudsundersökning av hjärtat redan 2 dagar senare. Lite lugnande besked - ser inte ut som hjärtat är ansträngt i dagsläget och det pumpar på som det ska.
Däremot verkar det som man kan se förnyad aktivitet i tumören i vänster lunga (!). Läkaren vill avvakta tills datortomografiröntgen är gjord den 27:e och så får vi se vad som händer då...Bröt ihop i torsdags kväll och tårarna bara rann. Längesen jag var så ledsen och kände mig så förtvivlat liten och rädd. Vad skall hända med mig?? Stackars, stackars min prins, vilket elende han får gå igenom.
Ringde återbud till jobbaktiviteten som vi skulle ha på fredagskvällen. Vi alla på vår avdelning på jobbet skulle träffas, äta god mat och bowla. Jättekul! Men jag mådde illa, haded superont i hela ryggraden från översta nackkotan och det strålar ut i skuldrorna. Och så känner jag mig så eländigt liten, ledsen och rädd.
På fredagskvällen skulle vi äta god fisk och när vi satte oss vid matbordet mådde jag illa. Vi brakade ihop och tårarna rann. Att bara kunna göra något så självklart som att äta, tar de flesta av oss för så självklart. Att inte kunna äta när man dessutom är hungrig är tortyr. Att kräkas är vidrigt!
Jag vill bara kura ihop mig i prinsens famn, hitta mina fötter så jag kan resa mig upp igen, återfå mitt jävlaranamma och sparka väck den där j-a idioten. Knäppa med fingrarna och allt skulle vara som förut...innan jag blev sjuk för dryga 2 år sedan. Tänk vilken känsla...att slippa all ångest, allt ont, att kunna göra allt man vill och att kroppen fungerar som den alltid har gjort...innan allt det här hände.
Jag börjar få bråttom, börjar känna mig jäktad. Jag är ju inte klar ännu...det är så mycket jag bara måste hinna göra. Konstigt, det har jag inte känt på hela tiden innan under sjukdomen. Det har liksom inte ens funnits i tankarna. Helt plötsligt kretsar väldigt mycket kring just detta.
Ändå, känner jag mig mycket starkare än jag var i somras. Har kommit väldigt långt i styrka i min hand, jag kan göra så mycket mer idag, jag orkar gå långpromenader i hyfsat tempo, bara det är bra väder. Jag kan sitta och scrappa och göra kort, som jag tycker är så roligt. Motoriken fungerar skapligt och jag är nöjd med resultatet (oftast!).
Nu så här på måndags förmiddagen (20/10) är det mörkt ute (vart tog dagsljuset vägen??) och jag skall klä mig och gå över och hämta mitt håriga barnbarn. Han behöver komma ut medans hans matte åker och tränar. Sen har jag ju någon att prata med...väggarna är inte så väldans sociala här! Skall bli mysigt!
För att sysselsätta mig framöver skall jag åka till Stockholm den 3-4 november och träffa gänget från Brännövistelsen i våras. Skall bli väldans roligt. Ser fram mot att få krama om alla vännerna igen ;o)!! Sen den 4/11 är det Lungcancerdagen och det skall bli väldigt spännande. Få lite nytt kött på benen och kanske hitta nya behandlingsformer.
Till alla er därute som följer mina steg genom livet vill jag bara säga - Tack för all support, alla SMS, alla samtal och alla kort! Ni är fantastiska och jag älskar Er!!! Massor av kramar!
Världen rasade samman, även för mig. Allt blev så påtagligt. Hon var så otroligt positiv, spred mycket inspiration, ljus, glädje och hopp omkring sig. Tog sjukdomen hennes liv, så blev min känsla att då tar snart sjukdomen även mitt. Hon som alltid var så positiv och som kämpade så och det räckte inte...ändå....
I fredags var det begravning och minnesgudtjänst för Madde. Jag klarade inte av att vara med i kyrkan, jag skulle bryta ihop fullständigt, men jag och Tommy tände ett ljus för dig Madde här hemma och vi är med i hjärtat...alltid.
Madde, vill att du skall veta att du finns i mina tankar varje dag. Minns när du var uppe med din mamma och hälsade på mig, gav mig blommor på sjukhuset i somras, direkt efter operationen. Även om jag var omtöcknad så var jag så glad att ni kom! Det betydde så jättemycket. Och jag fick en liten nalle av dig och din mamma. Den mötte mig i brevlådan samma dag jag kom hem, efter 4 veckor, från sjukhuset. Tack Madde och Anne för den fina välkommen-hem-presenten.
Denna nalle somnar jag med i handen varje natt ännu. Jag vet att jag skall fylla 49, men vadå?? Jag kramar honom i min hand när jag har ont. En liten ängla-nalle. Han heter Flaff-Flaff. (Ett internt skämt mellan mig och min Prins!).
I torsdags var jag och fick behandling igen (får cellgiftet Alimta var 3:e vecka). Var och gjorde en lungröntgen förrförra veckan och då konstaterade man att jag på nytt hade fått vätska i vänster lungsäck och i hjärtsäcken. Skickades på ultraljudsundersökning av hjärtat redan 2 dagar senare. Lite lugnande besked - ser inte ut som hjärtat är ansträngt i dagsläget och det pumpar på som det ska.
Däremot verkar det som man kan se förnyad aktivitet i tumören i vänster lunga (!). Läkaren vill avvakta tills datortomografiröntgen är gjord den 27:e och så får vi se vad som händer då...Bröt ihop i torsdags kväll och tårarna bara rann. Längesen jag var så ledsen och kände mig så förtvivlat liten och rädd. Vad skall hända med mig?? Stackars, stackars min prins, vilket elende han får gå igenom.
Ringde återbud till jobbaktiviteten som vi skulle ha på fredagskvällen. Vi alla på vår avdelning på jobbet skulle träffas, äta god mat och bowla. Jättekul! Men jag mådde illa, haded superont i hela ryggraden från översta nackkotan och det strålar ut i skuldrorna. Och så känner jag mig så eländigt liten, ledsen och rädd.
På fredagskvällen skulle vi äta god fisk och när vi satte oss vid matbordet mådde jag illa. Vi brakade ihop och tårarna rann. Att bara kunna göra något så självklart som att äta, tar de flesta av oss för så självklart. Att inte kunna äta när man dessutom är hungrig är tortyr. Att kräkas är vidrigt!
Jag vill bara kura ihop mig i prinsens famn, hitta mina fötter så jag kan resa mig upp igen, återfå mitt jävlaranamma och sparka väck den där j-a idioten. Knäppa med fingrarna och allt skulle vara som förut...innan jag blev sjuk för dryga 2 år sedan. Tänk vilken känsla...att slippa all ångest, allt ont, att kunna göra allt man vill och att kroppen fungerar som den alltid har gjort...innan allt det här hände.
Jag börjar få bråttom, börjar känna mig jäktad. Jag är ju inte klar ännu...det är så mycket jag bara måste hinna göra. Konstigt, det har jag inte känt på hela tiden innan under sjukdomen. Det har liksom inte ens funnits i tankarna. Helt plötsligt kretsar väldigt mycket kring just detta.
Ändå, känner jag mig mycket starkare än jag var i somras. Har kommit väldigt långt i styrka i min hand, jag kan göra så mycket mer idag, jag orkar gå långpromenader i hyfsat tempo, bara det är bra väder. Jag kan sitta och scrappa och göra kort, som jag tycker är så roligt. Motoriken fungerar skapligt och jag är nöjd med resultatet (oftast!).
Nu så här på måndags förmiddagen (20/10) är det mörkt ute (vart tog dagsljuset vägen??) och jag skall klä mig och gå över och hämta mitt håriga barnbarn. Han behöver komma ut medans hans matte åker och tränar. Sen har jag ju någon att prata med...väggarna är inte så väldans sociala här! Skall bli mysigt!
För att sysselsätta mig framöver skall jag åka till Stockholm den 3-4 november och träffa gänget från Brännövistelsen i våras. Skall bli väldans roligt. Ser fram mot att få krama om alla vännerna igen ;o)!! Sen den 4/11 är det Lungcancerdagen och det skall bli väldigt spännande. Få lite nytt kött på benen och kanske hitta nya behandlingsformer.
Till alla er därute som följer mina steg genom livet vill jag bara säga - Tack för all support, alla SMS, alla samtal och alla kort! Ni är fantastiska och jag älskar Er!!! Massor av kramar!
