C a r p eD i e m-L e vi d a g

Fredag strålar över oss och här ligger jag. Ångesten breder ut en stor grå filt över tillvaron. Har inte känt sådan ångest tidigare. Vad skall det bli av mig? Morfinet har gjort mig skelögd så till den milda grad att jag ser dubbelt. Jag ser inte klok ut och jag känner inte igen mig i spegeln.

Hade samtal med läkaren i tisdags. Inte så upplyftande precis. Tumörerna har fortsatt växa trots Tarceva och med tanke på hur dåligt jag har mått av den medicinen finns det inte längre någon försvarbar anledning att fortsätta äta den. Sista halmstrået har precis gått av.

Vad gör man? Hur skall man känna? På ett sätt är det precis som avgrunden bara öppnar sig och man störtar rakt ner och i nästa tanke måste det ju finnas något mer man kan göra.

Ute skiner solen idag och det är vackert. Jag har mina tre fantastiskt underbara barn som jag är så stolt över och som jag älskar så mycket. Jag har min underbare Prins som jag älskar så innerligt. Självklart måste jag kämpa mot, självklart ger jag inte upp. Man måste ju ha en positiv syn på allt ändå. Jag hoppas så på ett mirakel, att jag helt plötsligt skall vara frisk. Oförklarligt!

Smärtan är obeskrivlig och det är ju detta som vi måste komma tillrätta med, innan jag får komma hem igen. Vet inte vilka mediciner som står till buds, men det finns...

Idag, lördag, har jag faktiskt sovit nästan hela dagen. Ringde goaste väninnan Elisabeth och bad att de inte skulle komma på besök, som vi bestämt. Jag var så trött och slut...Förlåt att jag inte orkar...

Vi ses nästa gång i stället...

Tack till alla er snälla, fantastiskt go'a vänner, familjemedlemmar och mina underbara kids, som ringer och skickar gulliga SMS. Ni är fantastiska, ni skall veta att det gör så gott i mitt hjärta, det lyser upp varje hörn och värmer....

Puss i pannan!