C a r p eD i e m-L e vi d a g

Det har varit stilla några dagar här. Jag var inne på hjärtkliniken från onsdag till torsdag förra veckan. Jag hade så mycket vätska i hjärtsäcken att det inte fanns något annat att göra än att bli inlagd och tillfixad. Jag hade ågren från tisdag kväll och på onsdag morgon fick jag dessutom inget äta eller dricka. Allvarligt det kändes som jag var på väg till avrättning och ändå visste jag ju att det här skulle göra livet lättare för mig, att få bort det här som inte skall finnas.

För alla som känner mig är det ett konstaterat faktum att jag lider av fruktansvärd stickfobi och att jag numera har ett synnerligen väl utvecklat kontrollbehov. Jag kände mig som ett skräckslaget litet barn hela förmiddagen. Som tur var ringde de en narkosläkare som jag haft tidigare och som mycket väl kände till min överkänslighet och min panik. Han hoppade in i stället för ordinarie narkosläkare och tog över kommandot inne i operationssalen. INGEN fick göra någonting med mig förrän han sövt mig! Tack gode Gud, äntligen en bön som blev hörd! Jag kunde släppa kontrollen och när jag trodde jag sov hade jag tydligen babblat som katten i ett rusigt töcken med tre nummer för stor tunga innan läkaren fick mig att släcka lyset. Jag talade om, att det var tack vare honom som sjukhuset existerade (Jaaaa, alla fick sig ett gott skratt!!!)

Inte konstigt att jag mådde dåligt och hade ont innan - närmare 1/2 liter vätska kom ut. De närmsta timmarna efteråt var inte så trevliga, hade väldigt ont, men sen lättade det och jag kunde andas igen ;o)!

Tänk att man kan bli så glad för en sån sak som de allra flesta av oss faktiskt tar så förgiven att man inte ens förstår att man kan känna tacksamhet över att kunna!!! Nu fick jag allt till det hahaha, men det är faktiskt så.

Jag har väldigt ont fortfarande i hela överkroppen och går fortfarande på morfin för att stå ut, har försökt få tag i någon läkare idag men inte lyckats. Måste ju veta om det här är normalt, vilket det alldeles säkert är och det bara är jag som har brist på tålamod. Nåja jag skall in på CT-röntgen på torsdag, så någon gång lär jag ju få svar!
Nu skall jag inte gnissla mer...Det blir bra vad det lider!

Har fixat lite i pysselhörnan idag och hunnit med att göra ett fint kort till lilla pappa som fyller år imorgon. Det tråkiga med att bo långt ifrån är att man inte bara kan svepa förbi liksom. Men jag skall försöka åka ner och hälsa på nästa vecka. Då är jag förhoppningsvis lite piggare. Gick en långpromenad (lätt överdrivet), ända upp till affären, postade kortet och handlade lite o långsamma steg tillbaks igen. Tittade lite på penséerna men tyckte de såg lite ledsna ut. Får nog göra en tur bort till Tagene någon eftermiddag med bilen. Där är de säkert finare!

Har pratat med alla mina barn och det verkar som jag kan få se alla i veckan oxå. Det skall bli roligt! Det finns inget så härligt som barn, fast mina är ju vuxna, men ränderna går ju liksom aldrig ur. De är liksom alltid barnen i alla fall ;o) o mamma blir alltid glad att se dom!

Skall försöka få till en tidsbeställning för klippning imorgon (helst kunna komma då oxå!). Börjar nog bli lite raggig och långhårig, hihihi, jodå om jag anstränger mig kan jag nog få några hårstrån över öronen och frisören kan nog klippa några centimeter bak i nacken!
Min Älskling sitter och tittar på TV och ingen kan väl gissa vad det är som visas.......ja alldeles rätt..... HOCKEY!!

Nej nu skall jag ta mig upp för trappan och ta lite "hoppa-högt" så att det onda lägger sig lite före mig.

I morgon kväll skall vi gå över till B och fika lite! Skall bli trevligt! Hej B, Vi kommer någongång vid 18.30 ;o)!

Nu är våren här på riktigt, rabatterna kryllar av blommor och på rosenbuskarna har bladen kommit! Snart dags för sekatören! Må så gott alla, Imorgon vaknar vi till ännu en härlig dag och den skall vi göra något riktigt bra av!