Tiden går så fort....och hos mig har det har det varit express!!!
Nu äntligen har PC:n kommit ur g(l)ömmorna igen, mycket jobbigt har rotats om i, stötts och blötts och analyserats. Kan konstatera att det är så med fröken Ahlin att när allt blir jobbigt eller bara synnerligen påfrestande så stoppar storken Ahlin huvudet i jorden och hoppas att det mesta jobbigt bara försvunnit där när man sedan lite försiktigt drar upp det igen. Det var längesen fingrarna smekte tangenterna och känslan infinner sig. Känns bra, mycket bra. Jag har lovat mig själv, alla i min omgivning att skriva. Jag skall skriva ner det mesta jag kan och hinner, så förmodligen lär det bli en hel del. Fast jag får nog hitta lite rätt där, rätt ställe, ny länk kanske?
Nåja, det återkommer jag tlll. Nu lite till dessa veckor, som gått sen jag skrev sist. Hade ju haft lite tjall med hjärtat, vätska och ont och till slut blev det bara för mycket och när jag kom till sjukhuset i ett helt annat ärende, ville de skicka hem mig. Jag vände på Sahlgrenska och åkte hem, ringde akuten och åkte in igen. Jourhavande läkare på JK rådde till det. Konstaterades snabbt att jag hade ALLDELES för mycket vätska, jag skrevs in på Thoraxkirurgen, HÄPP!! Mådde efter omständigheterna ändå ganska hyfsat så kirurgen bestämde att jag skulle få permission över helgen. Skulle ju ändå inte hända något då. Vi åkte hem, sanningen att säga något lättade, kändes som det jag hade framför mig var en del, varav en hel del frågetecken. Hade handlat hem god fisk och gott vin, så gott skulle det bli att komma hem.
Måndag morgon skulle jag ringa in vid halv-9. De sade till mig att vara inne vid vid 11 för nytt ultraljud. Vi åkte in men inget hände (förutom ultraljudet) Blev satt på svält fr tisd 17/6 men inget hände nu heller. Nytt ingreppsdatum onsdag 18/6, kl 8. Låg kvar på Thoraxkirurgen och fick reda på att direkt efter ingreppet skulle jag flyttas över till Hjärtintensiven. Lyckades efter en massa om och men somna, men var rejält orolig. Det kändes inte riktigt OK om man säger så och det gav en massa onda föraningar. Usch och fy!
Onsdagen kom och min favvisläkare fanns på plats och utgjorde en stor trygghet direkt. Kände mig mycket väl omhändertagen
Jag var duktigt förmedicinerad och ganska luddig, så jag hade inte direkt koll. Jag vet att jag tjatade mycket om min porth-a-cath och om hur viktigt det var att det inte blev stopp i den. Det kommer jag ihåg i alla fall och jag kommer också ihåg att jag emellanåt kände att "nu skiter jag i det här"! Väldigt udda och konstiga känslor. Vaknar till liv att jag har besök!!!! Jag har besök, vet att jag tyckte att det var enormt konstigt. VEM vet att jag är här och vem bryr sig om att komma och hälsa på mig?? Fantastiska Anne och fantastiska Madde!! Tror aldrig jag blivit så glad i hela mitt liv! Vad i hela världen hade fått dem att komma till mig? De hade med sig en jättefin bukett blåklint, fint kort och bara stod där och lyste på kapp! Tack älskade vänner, tusen tack så glad jag blev!
När de gått ramlade hela verkligheten över mig...Det var stopp i porten, de hade trots allt lyckats stänga av allt, försökt spränga låsningen och mitt i detta kom min Prins! Att bara känna att hans ilska fanns där var som grädde och massor av hjärtan, en massa fluffiga röda. Inget skall ramla över någon när det gäller sådana här "missar", självklart får det inte bara hända, men man ser ändock att trots att det finns tillgång till information och att INGEN undgår den, kan den ändock undgå att fastna! Det är fascinerande...Och man bara undrar HUR skall man göra, när inte informationen går in ändå, trots alla ansträngningar?
Det var bara stopp i nålen. Så efter ett kort hugg en ny nål på plats så funkade hela baletten igen! Tack gode gud och efter ett dygn på hjärtintensiven, 8 dl vätska fattigare (8 DL VÄTSKA, konstigt att man hade ont? Nja tror inte det?!) Så hamnade jag på ett litet paradis (J jodå de finns) med ånyo fantastisk personal, Avdelning 70, JK. Där vart jag liggande över midsommarhelgen. Ensamrum med panoramautsikt genom stora fönster och åskan dundrade och blixtrade. Härlig personal och mysiga medpatienter. Enda smolken var ju att jag och Prinsen inte fick dansa midsommarvalsen runt Midsommarstången men det får vi ta igen senare.
Pussar och kramar till alla de "mina" som finns därute. Älskar Er alla!!
