3 år av saknad





Som den vackraste solnedgång vid Rörös västra stenstrand,
lika vackert är minnet av dig.

Ännu ett år har gått sedan du vecklade ut dina vita vingar
och flög in i evigheten.
Ännu ett år med tårar, ensamhet och stor saknad.

Vila i frid min älskade Carina.
Du finns ständigt i mina tankar.

Din prins.

Till minne av min älskade Carina

Min älskade Carina!

I din värld lär inte tid existera men här har det gått två år
sedan du gick bort och jag saknar dig mer än någonsin.
Ensamheten och saknaden efter dig är så ofantligt stor
så jag finner inte ord.
Efter två år är du fortfarande den första jag pratar med
när jag vaknar och den sista jag berättar för hur min dag
har varit innan jag somnar, och jag tror du hör mig.
Ett ljus brinner för dig här hemma varje dag Carina.

Jag älskar och saknar dig så mycket.

Din prins Tommy




Ett sorgens år

Älskade Carina!

Så har ett år gått sedan du lämnade livet här på jorden.
Ett år i stor sorg och saknad. Ett helt år fast det känns som
det var igår jag fick hålla dig i min famn tätt intill mitt bröst,
smeka din kind och viska lungnande ord när du gav dig iväg
på din sista resa. Det smärtar mig mycket samtidigt som jag
är glad att jag fick vara dig nära denna svåra stund.
Du finns ständigt i mina tankar.

Älskade Carina, sov så sött och vila i frid.





Din Prins

Jul Nyår 2009

Älskade Carina!

En jul och nyårshelg utan dig och vi närmar oss
årsdagen.

Carina, jag älskar och saknar dig så mycket och
känner mig så förtvivlat ensam utan dig, fast du
finns ständigt i mitt hjärta.

Prinsen.

       

19 nov. 2009

Idag är det en mycket svår dag.
Idag skulle min älskade Carina fyllt 50 år.
Vi som var henne nära vet hur gärna Carina
önskade att få åldras och på sin 50-årsdag få
samla alla sina nära och kära för att bara få vara
varandra nära och umgås. Men ödet ville något
helt annat, något helt annat som jag inte förstår.
En dag som idag då jag inte fick överraska Carina
med något kul utan istället lägga blommor och tända
ljus i minneslunden på Fridhems kyrkogård var så
ledsamt så jag finner inte ord.
Jag skulle ge vad som helst för att få ta Carina i min
famn en gång till. Få känna hennes värme och kärlek
bara en gång till. Få höra hennes skratt och hennes
röst när hon säger hur lycklig hon är och hur mycket
hon älskar mig.
Bara en gång till, snälla.
Det är så tyst och ensamt.
Saknar dig så otroligt mycket Carina. I mitt hjärta
kommer du att leva för evigt och din livslåga kommer
för alltid att brinna.

Carina jag älskar dig så mycket.

Din prins,  Tommy

















Hösten är här......

Älskade Carina!

Idag skriver vi den 29 september och det har gått 6 månader
sedan du vecklade ut dina vackra vingar och flög iväg.
Jag saknar dig så otroligt mycket.
Ensamheten är så svår.
Carina, jag älskar dig.

Prinsen









 


Sommaren går mot sitt slut

Så går 2009 års sommar mot sitt slut. En sommar som jag fått klara av utan Carina. Drygt 5 månader har gått sedan Carina gick vidare. 5 månader med mycket blandade känslor. Saknaden, tomheten, längtan, ilskan, bitterheten, ja känslorna är många och har förändrats på resans gång.
Tiden läker alla sår sägs det, men då pratar vi nog om mycket, mycket lång tid.
Nu som först börjar jag förstå att Carina är borta, att jag inte får se henne mer i detta livet, att hon inte välkomnar mig med en kärleksfull kram när jag kommer hem från jobbet, eller att vi inte får somna och vakna tillsammans, skratta och gråta tillsammans.
Det är otroligt svårt. Så hur tiden skall läka mina sår förstår jag inte. Är just nu bara bitter och förbannad att vi inte fick mer än 7,5 år. Men jag hoppas och tror att så småningom kommer jag att känna en glädje för dom år vi trots allt fick tillsammans.
Tiden läker alla sår men ärren kommer alltid att finnas även om smärtan avtar.

Carina, det brinner alltid ett ljus för dig här hemma och din livsglädje skall få brinna i mitt bröst.

Tack alla mina vänner, nära och kära för att ni finns och tack till mina fantastiska arbetskamrater
som skänker glädje i min vardag. Alla ni gör livet lite lättare att leva.


Carina lärde mig så mycket om livet. Att vi skall ta vara på det som finns och det vi har för jag vet att det kan ta slut fortare än vi tror. 
Sorgen måste få ha sin tid men bara vi inte glömmer bort att leva.

Jag skall leva färdigt mitt liv och med din hjälp Carina kommer det att gå bra.

Jag älskar dig Carina.

Din prins Tommy.


Dagar... veckor.... månader.....

Älskade Carina!
Idag är det 90 dagar, imorgon 13 veckor och på lördag är det 3 månader sen du lämnade detta livet och mig i stor saknad. Tomheten efter dig Carina går inte att beskriva. Du fyllde mitt och vårat liv med så mycket glädje och kärlek
men nu finns bara minnena kvar. Vad jag än gör idag så tänker jag på dig, vad du skulle ha gjort eller tyckt och då kommer trycket över bröstet igen och man förstår ingenting.
Jag har i alla fall varit på Rörö två gånger och fikat på den fina stenstranden, nu senast tillsammans med Mia och Viktor.
En underbart solig och fin dag.
Har även varit ute och seglat ensam men du är med mig i vindarna och i havets vågor som smeker vår Amorina.
3 månader Carina, 3 månader.
Vet inte hur bara att jag måste orka. Livet går vidare.

Älskade Carina, du lever i mitt bröst i mitt hjärta.


  Din Tommy


 

Carina har kommit till ro

Fredagen den 29 maj fick jag hämta hem urnan med min
älskade Carinas kvarlevor.
Den natten fick hon vara hemma en sista gång.
Lördagen den 30 maj bilade jag och Carinas fina barn till Burö
där Svenska SjöRäddnings Sällskapets räddningskryssare, Märta Collin,
hämtade oss för att ta oss väster om Carinas och mitt älskade Rörö.
Solen strålade och en lätt sommarvind smekte våra kinder när vi lätt
Carina flyga iväg, vind för våg över öppet hav så som hon önskade.
Jag känner en stor tillfredställelse i att kunna uppfylla Carinas önskan
att få sin sista villa ute till havs, det hav som hon kom att  älska så mycket

Söndagen den 31 maj hade jag tänkt åka till båten och göra lite småjobb,
men ett underbart väder gjorde att jag kastade loss och gav mig ut på en seglats.
Svaga fina vindar förde mig mot Rörö utan att jag kunde göra något åt det.
Allt gick som på räls, ensam som jag var, eller var jag ensam?
Jag kom in i Röröhamn efter ett par timmars kanonsegling och där
var det knökat med båtar som låg i dubbla led, men längst in i hamnen,
på bästa tänkbara plats fanns det ett hål. Den platsen bara låg och
väntade påmig.
Jag lät ankaret gå, och en vänlig man tog emot mina förtampar och gjorde fast
mig i bryggan. Allt gick bara så lätt och smidigt.

Jag tog min ryggsäck med fika och begav mig till Rörö's västra strand,
den vackra stenstranden där jag och Carina vair många gånger.
På en stor fin sten dukade jag upp mitt fika, och min underbara Carina
var med mig hela tiden.
Det var första men absolut inte sista gången vi fikar ihop på Rörö.

Efter den helgen så känner jag en viss ro, Carina har fått sin frihet och kommit till vila.
Nu kan jag ge mig ut och segla och låta dig fylla mina segel.
Det känns bra.

Men tomheten här hemma och tomheten i mitt liv går inte att beskriva. 
Saknar dig så otroligt mycket.
Det gör så ont.
Du finns och kommer alltid att finnas i  mitt hjärta och i mitt liv.

Carina, jag älskar dig så mycket.

Din Tommy. 


Saknaden efter Carina

Så har det då gått drygt fyra veckor sedan min älskade Carina
lämnade detta jordelivet. Fyra veckor som inte går att beskriva.
Det har varit mycket att stå i, blandat med en enorm ensamhet,
tystnad och tomhet.
 
Fredagen den 24/4 blev en otroligt vacker dag.
Solsken och värme kom som på beställning för att göra Carinas
dag till en dag att minnas.
En dag man skall ta ett sista farväl, men jag kan inte,
och kommer aldrig att ta farväl. Du kommer alltid att leva i mitt hjärta
och finnas hos mig. 
Vad som än händer i mitt liv så kommer du att finnas där.

O jag saknar dig så otroligt Carina.

Tack Nina för att du finns. Tack vare dig blev Carinas begravning
så ljus och fin som hon önskade sig.
Tack alla nära och kära, vänner och bekanta, våra underbara grannar,
tack för att ni ville komma och göra denna dagen till vad den blev.
Jag tror Carina satt och myste i sin himmel.

Nu kommer en ny svår tid.
Ensamheten ger sig till känna ännu mer påtagligt än tidigare.
Nu är det inte lika mycket att ta i längre.
Saknaden och tomheten tar över mer och mer.

Nästa steg blir när vi skall sprida Carinas aska över havet så hon får
den frihet hon ville ha efter sin bortgång.

Jag säger inte farväl Carina, utan vi syns till havs.
Jag i Amorina och du som fyller hennes segel.
Det blir stort, något att se fram emot.



Älskar dig så mycket, snälla ge mig styrka.

// Tommy

Carinas begravning

Ett stort tack till er alla för dom många tröstande orden.
Men tomheten och smärtan i mitt bröst är så stor.
Jag vet att jag måste och jag vet att jag kommer att klara av
detta, om inte annat så för Carinas skull, men just nu
förstår jag inte hur.
Tur att jag har alla er mina vänner, ingen nämnd och ingen
glömd.
Det är mycket att stå i nu så dagarna går.

På lördag kommer Carinas annons att publiceras
i GP.

Begravningsgudstjänsten kommer att äga rum i Kärra Kyrka
fredagen den 24 april kl. 13:00

Tommy

När livet tar slut

Det är med stor sorg och smärta i hjärtat som jag är tvungen att meddela att min högt älskade och allra bästa vän nu har vecklat ut sina vingar och lämnat detta jordeliv.
Efter en "resa" på drygt två och ett halvt år så finns det inga ord för hur smärtsam saknaden efter min kära Carina är.
Hon var min stora tröst i detta helvete som man kallar för cancer. Hon var så stark och tapper in i det sista men kroppen tålde inte mer. Jag fick förtroendet att vara henne nära och jag fick även hålla henne till mitt bröst och viska lugnande ord när hon gav sig iväg. Nu kan du hånskratta cancer rakt i ansiktet för nu är du osårbar för all framtid.
Du kommer alltid att finnas omkring mig och i mitt hjärta och när den dagen kommer då jag har levt färdigt mitt liv så skall vi åter mötas.
Carina, jag älskar dig så mycket och det känns så svårt, giv mig styrka.

Till alla er som följt Carinas blogg ber jag att få tacka för er omtanke och kanske slutar bloggen här eller om andan faller på kanske det kan bli en fortsättning

 

Livstecken och Livslust

Jag lever...visst gör jag det. Men livet har varit lite upp ochj ner sista veckorna. Ibland mår jag jättebra och ibland har jag mått jättedåligt. Det är som att åka berg- och dalbana typ...

Tack alla gulliga för alla kommentarer, alla telefonsamtal och sms. Tack för alla besök, alla ni gulliga vänner som kommer. Jag blir så glad och allt ger mig kraft och energi att kämpa vidare.

Sjukdomen är som den är. Den lever sitt liv, liksom jag lever mitt. Kriget är i full gång.

Jag, min älskade Prins och mina underbara barn sätts på stora prov och det känns så himla orättvist att det skall vara så här. VARFÖR?

Som tur är fungerar smärtlindringen bra så jag har inte speciellt ont i alla fall och Hemsjukvården kommer och pysslar om mig en gång om dagen.

Var iväg igår och hade storrenovering på oss själva!!! Det var upp tidigt och iväg till Frisören så håret fick frisyr (!!!), sen blevv det besök hos tandläkaren och sen upp till Sahlgrenska, där vi faktiskt åt lunch innan vi gick på besök till bästa läkaren på hela Jubileumskliniken, Hillevi.

Hon sken som en sol när hon fick syn på oss. Syntes som hon var nöjd med vad hon såg...och det är väl klart när man sitter nyriggad i håret. Ja men du ser ju inte så sjuk ut.

Härligt att höra och det fick mig att sträcka mig lite till. Hon var definitivt nöjd med det hon såg och jag måste säga att jag hade en väldigt bra dag överlag igår. Allt kändes bra!

Sådana dagar skulle man ha jämt, visst skulle man?!

Fast så känner jag att jag skall väl inte klaga....Det finns så många som aldrig har en bra stund någon stund på dygnet. Då skäms jag, jaja jag vet att jag inte får tänka så men det gör jag.

Min Prins är fantastisk som ständigt finns vid min sida. Uppmuntrande, stöttande, tröstande, kramande...Jag älskar dig min Prins.

Just nu har han slagsmål med dammsugaren efter att ha bäddat rent och hängt upp nya gardiner och här sitter jag och bara latar mig (fast jag skriver ju....det är ju lite....är det inte?). Det dåliga samvetet gör sig påmint...Balkongdörren öppnas och man hör fåglarna....sjunga vårtrudiluttar...lite vårkänslor....ja lite....Hääärligt!

Nu skall jag hoppa in i duschen med huvudet före (dyka, heter det ju!!!) och göra mig i ordning. Vi skall ut på promenad runt Kärra (Jag får ju åka numera, i min fina rullstol). Likafullt är det himla skönt att komma ut att och gå och få frisk luft.

Nä, det blir nog att hopps in på blomsteraffären idag och handla något fint och vårlikt.....Kramelikram till er alla, ni gör livet värt att leva....Ut i naturen, även fast det är grått och lite dystert...och lyssna på fåglarna, visst sjunger de härligt....redan....Njut av livet....

Hemma

Mitt liv har gjort en liten vändning igen...jag har kommit hem. Kände mig så malplacerad, det känns så fel att finnas på Hospice. Jag är nog för frisk för att vara där. Jättejobbigt att vara ensam, de andra gästerna är inne på sina rum hela tiden, vill inte komma ut. Min tillvaro blev till att bara vänta. Ganska långtråkigt. Känns mer rätt att vara hemma. Hemma är ju liksom alltid hemma på nåt sätt....och jag har alla mina saker runt omkring mig.

Nej, det känns lite fel att bo på Hospice när jag känner mig så pass pigg som jag gör, så jag har utverkat permission på lite fler dagar än över en helg för att känna på hur det känns. Sen skall jag bestämma mig för hur jag vill ha det framgent. Så nu smakar jag....och just nu smakar det väldans bra...

Idag fyller min älskade Prins år!! Ja må du leva uti hundrade år!!!! I det skicket jag befinner mig i har jag inte kommit iväg utanför dörren för att införskaffa varken tårta, bullar eller presenter...Usch vad jag känner mig skämmig! Fast han kramade om mig i morse och sade att detta att få vakna upp tillsammans med mig idag var den bästa presenten någonsin. Å Älskade Prinsen, du är sååå fin <3   <3 Jag älskar dig!

Så vi gick upp  min Prins och jag och åt frukosten han lagat. När han åkt till jobbet skrev jag lite och sen inväntade jag hemsjukvården, som kom vid 10.30. Det gick bra att byta nål och slang till morfinpumpen efter lite meck...De hade inte jobbat med pumpen på närmare ett år, men det gick som sagt bra.

Sen blev det lite lunch och därefter lade jag mig för att vila lite. Jag somnade så gott, det var nog första gången på länge som jag somnade ordentligt mitt på dagen =), men så välbehövligt, så...Det är ju dilemmat när man går på den tablett- och morfinarsenalen jag gör...man blir så trött. Kanske kan jag få till det och vila mer nu när jag är hemma bland mina egna grejor.

Tog lite mediciner på efterniddagen och sen somnade jag om lite grann. Petra (Liams härliga mamma) kom över på eftermiddagen och hade med sig tårta och bulle som presenter och vi åt middag tillsammans och sedan fikade vi. Mycket mysigt blev det. Tack söta Petra-vännen du är jättego...

Nu skall jag hoppa i bingen (nåja, hoppa är väl ett starkt uttryck!) Gå och lägga mig då, låter lite lugnare kanske? Tack alla för mysiga inlägg och jag blir lika glad varje gång. Tack för änglar och kom ihåg att försöka se de små tingen i vardagen runt oss. Våga värna det småa - I morgon blir det en ny fantastisk dag" Puss på er!

Inte ont...

Måste ju bara dela med mig av denna fantastiska känsla jag vaknade med idag. Jag har nästan inte ont alls idag (inte ännu i alla fall). Skall passa på att njuta i fulla drag och dra ut och äta lite lunch....lax eller viltfärsbiff det är problemet just nu....vilket låter godast?

Njut i fulla drag av helgen och ut och gör snöänglar (innan det blir för blött i snön och man får ägna sig åt ryggsim istället!!) Lägger jag mig i snön lär jag väl inte ta mig upp igen är jag rädd!

Puss och kram alla härliga människor, ni är BÄST!

RSS 2.0